1. Hans högtstående natur
Men om vår Förlossares ursprung och omständigheter mänskligt
sett var de lägst tänkbara, och vi därför tydligt kan se hans mänsklighet, så
fanns där samtidigt en koppling till den gudomliga naturen, så att han, som
våra doktriner uttrycker det är både sann Gud och sann människa. Många
mysterier möts där vid sidan av krubban, några av dem kommer att förbli
oförklarade, åtminstone så långt som det
mänskliga förståndet kan fatta, ända tills Gud själv vill uppenbara dem för ett
högre medvetande i en kommande värld. Men, välsignad vare Gud, en del ting som
vi inte kan fatta med vårt förstånd kan ändå vara dyrbart för vårt hjärta.
Att
du kan älska mig med allt jag är
Och
ändå vara Gud
Är
mörker för mitt intellekt
Men
solsken för min själ
Och vi, som
den levande Kristus har talat sitt ord om liv och frihet till, vi kan aldrig
tvivla på dess centrala sanning – att Gud
tog sin boning bland människor, även om vi inte nu kan helt och fullt
förstå det stora undret över alla under – att Gud har kommit i köttet, och även
om vi inte heller på ett effektivt sätt kan göra detta tydligt för andra.
Det finns
sannerligen en fulländad förening av två slags andar här. Vi har den lidande
och lydiga anden hos den sanna Människan,
och så har vi den sanne Gudens
oföränderliga Helige Ande. Här finns en förening – här finns en enhet. Det är
Gud i människan – och det är människan i Gud. Här ser vi en varelse med oändlig
makt och fullkomlig moralisk skönhet, som sänds ut från faderns sköte, och
samtidigt ser vi en varelse med den blygsamma och känsliga ömhet, som med sina
rötter i vår arma mänskliga natur frestades i allt, på samma sätt som vi blir
frestade, och påverkades av alla den mänskliga skröplighetens känslor.
Är det inte något
liknande som vi är kallade till? Är inte varje sann frälsningsofficer formad med
denna dubbla natur, naturligtvis inte i samma utsträckning, men ändå efter
bästa förmåga och så långt som mästaren vill – är han inte avsedd att vara en
sådan tvåfaldig skapelse, med kontakter, rötter och bindningar till allt som är
mänskligt, och ändå med gudomligt liv,
gudomlig ande, gudomlig kärlek, gudomlig passion, gudomlig kraft,
gudomlig eld - skulle inte allt detta bo
i och vara förenat också inom honom?
Den
fullkomliga människan (Jesus) hade helt
visst varit ett stort underverk, en stor lärare en stor profet, men utan Gud
kunde han aldrig ha blivit vår fullkomlige Frälsare. Och det gudomliga utan det
mänskliga, skulle ha varit ett respektinjagande fenomen, ett helighetens
skådespel, alltför högtstående för det mänskliga ögat, men det hade aldrig
kunnat bli vår fullkomlige Frälsare. Om det vore möjligt för oss att föreställa
oss den ena utan den andra skulle vi inte ha funnit Jesus i någondera!
Så, du
officer som bara är präglad av det mänskliga, du kommer att misslyckas, oavsett
hur ren du är, oavsett hur stark du är, hur omtänksam, hur smart, hur påhittig
du är, du kommer ständigt att misslyckas. Men också du officer som har förlorat
dig i ett ensidigt visionärt sökande efter det gudomliga, så att du försummar
att agera och att göra din plikt, så att du försummar lagen och att leva ett
liv i självförsakelse, så att du försummar att stå i vardagslivets konflikter
och utmaningar, du kommer att misslyckas på samma sätt, du kommer ständigt att
misslyckas. Det är människan vi behöver,
människan – men vi behöver den människa som är född av ANDEN, människan – men
den människa som är fylld av den helige Anden, människan – men den människa som
har PINGSTENS ELD brinnande i sitt huvud, i sitt hjärta och i sin själ.
Min kamrat,
hurdan är du? Strävar du efter att var en profet utan att äga profetens ande? Försöker
du att vara präst utan att ha det prästerliga dopet? Arbetar du för att bli
kung utan att ha den gudomliga smörjelsen? Se upp!
2.
Från
barndom till vuxen ålder
Födelsen innebär svaghet, beroende och den okunnighet som
hör barndomen till. Men den innebär också ett löfte om tillväxt, om utvidgning
och framåtskridande från barndom till vuxen ålder. Så är det med gemene man. Så
var det också med Människosonen. Först ”lindade man honom och lade honom i en
krubba”. Snart reser han i sin mors armar till Egypten, och så tillbaka till
Nasaret. Längre fram läser vi att
”pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag
vilade över honom” (Luk 2:40). Så finner vi honom i templet, där han ställer
den där underbara frågan om de inte hade förstått att han måste ägna sig åt det
som tillhörde hans Fader. Och till slut läser vi att han ”…växte till i vishet,
i ålder och välbehag inför Gud och människor” (Luk 2:52)
Vi vet också att han antog en tjänares gestalt, och att han
var lydig intill döden. Vi vet att han var frestad av djävulen, och att han
”lärde lydnad genom lidande”. Faktum är att all kunskap om hans livs historia
med tydlighet visar att han, på något underbart sätt stadigt växte i visdom och
nåd, i sin kraft att älska och att tjäna och i sin styrka att ta itu med synd
och död – så var det genom hela hans liv från krubban till graven och den seger
som fanns bortom graven.
Hans liv var ett liv i fostran, i ordets mest upphöjda
betydelse. Många av hans rättmätiga
förhoppningar, om att hans livsverk skulle leda till framgång, grusades. Mycket av den kärlek visade människorna runt
sig blev till ingen nytta, och han blev förrådd när han visade dem tillit. Han
blev avvisad där han borde ha blivit hedrad, bortstött där han borde ha blivit
väl mottagen. ”Han kom till sitt eget men hans egna tog inte emot honom”. ”Inte
han…” ropade de ”… men Barabbas”. Men han kom ut ur allt detta fullkomlig och
hel, utan någon brist – den förnämste av tiotusental, den alltigenom underbare.
Det är ett mysterium, men ändå ett faktum, att ju mer denna dyrbara,
förunderliga och bestående juvel om och om igen blev slagen, desto mer
tydliggjordes gryningsljuset och härligheten från höjden inför människorna.
Och även i detta finns ett ord till hjälp och mod och tröst
för dig och mig min dyrbare vän. Jag tror inte att du skulle kunna få en mer
värdefull julgåva än att du skulle förstå denna lärdom - så att
din utveckling från barndom till det vuxna livet i Gud inte heller skulle få
hindras eller försenas av de stormar och prövningar, de konflikter och det
lidande som kommer i din väg, men i stället hämta stöd och påskyndas därav. Det var så det var med människan Kristus
Jesus, och så har det varit för tusentals av hans utvalda. Så som han, vår käre
Herre, blev fullkomlig genom lidande, så är det också med hans heliga. Vi blir
”prövade i lidandets ugn” (Jes 48:10) och ofta blir vi kastade in i den också!
Och ja, han som har makten över alla förändringar i våra liv, han skulle ha
kunnat bespara oss varje prövning och varje konflikt, och fört oss till seger
utan en enda kamp, till vilan utan att vi behövt anstränga oss det minsta. Men
han vet bättre, han vet vad som kan göra oss till fullvuxna människor, och det
är fullvuxna människor han vill ha som tillbedjare – fullvuxna människor inte
bebisar.
De mörka dalarna av bitterhet och ensamhet är ofta bättre
för oss än Beulahs land. (Jes. 62:4). En viss drottning, som en gång satt
modell för att få sitt porträtt målat, beordrade att porträttet skulle målas
helt utan skuggor. Den förvånade konstnären utbrast: ”Utan skuggor! Jag befarar
att Ers Majestät inte känner till lagen om ljus och skönhet. Det blir inget bra
porträtt om där inte finns skuggor”. På samma sätt finnas det ingen god
Salvationist som inte får uppleva prövningar, sorger och stormar. Möjligen
skulle där kunna finnas en rest av en hämmad och ofruktbar barndom – men en
fullvuxen människa i Kristus Jesus, en ledare för Guds folk som inte fått utstå
prövningar finns inte. Även om tålamod, erfarenhet, tro, hopp, kärlek, inte
direkt växer fram ur prövningar så hjälper prövningarna till när människan
växer till. Vad säger aposteln? ”…lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och
fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte….”. (Rom 5:4-5)
De är i de stormigaste landskapen, som de vackraste
barrträden växer. Ovädren gör dem starka. Kirurger har sagt oss att deras
största triumfer ofta ägt rum med de patienter, som lidit mest under deras
händer – för varje snitt med kniven skedde i helandets tjänst. Det barn som du
så innerligt älskar är det barn som du korrigerar mest, och ”den Herren älskar
den tuktar han” (Hebr 12:6). O, du måste tro att genom varje besvikelse och
sorg, som han tillåter i ditt liv, strävar han efter att få föra dig fram till
en resning, som är värdig en människa som är i Jesus Kristus. Arbeta
tillsammans med honom i full visshet om att han aldrig kommer att överge dig.
Han, som har upplevt djupen i varje slags bedrövelse och lämnat efter sig en
välsignelse där; han, som i tysthet betraktat varje slags jordisk sorg, och
funnit dess motpol, han som ensam trampade vinpressen – Han skall vara med dig.
Och eftersom han är med dig, gör allt du kan för att uppföra
dig väl i hans närvaro. Det berättas om en gammal härförare från högländerna,
att när hans här ryckte fram i striden, föll han framför sin trupp, genomborrad
av två kulor från fienden. Hans män såg honom falla, och deras mod började
vackla. Men den sårade kaptenen reste sig omedelbart på armbågen, och med
blodet strömmande från sina sår utropade han: ”Mina barn, jag är inte död. Jag
vill bara kontrollera att ni gör er plikt”
Mina vänner, detta är utvecklingens stig, framstegens väg,
från barndomens litenhet och svaghet till vuxenlivets kamper och segrar. Det är
pliktens väg, och er härförare, sårad i sina händer och i sin sida, betraktar
er.
Fortsättning följer...
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar