Bibelläsning: Psalm 137
"I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor" (Ps
137: 2)
Psalmen är en klagosång från den babyloniska fångenskapen. Den
berättar om hur folket sitter och gråter vid floderna i Babel (vers 1), då de
tänker på det förstörda Jerusalem (vers 7).
Att "hänga upp sin harpa" är en bild på att ge upp
sin kallelse. Att ge upp.
Också lärjungarna var beredda att
ge upp efter korsfästelsen och återvända till sitt gamla liv, Petrus sa: "Jag
ger mig ut och fiskar..." (Joh 21:3).
Det finns många i dagens kristensverige som har hängt upp sina harpor, som har
slutat att leva i sin kallelse.
Men nu det är dags att ta ned harpan från pilträden. Det är dags att börja
spela igen. Det finns många sånger som fortfarande är osjungna. Det finns
fortfarande många böner som behöver bes. Det finns fortfarande många människor
som behöver höra evangeliet om Jesus.
____________________________________________
Mannakorn att tugga på under dagen:
Låt
mitt liv bli en lovsång, till din ära
____________________________________________
Kommentar
Psalmen är troligen skriven i slutet av
fångenskapen i Babylon. Den vänder sig mot babylonierna och edomiterna.
Babylonierna var de som erövrade Jerusalem, rev ner
Templet och förde dem bort till fångenskapen. Babylon gick under 539 f.Kr. och
det nya storriket Persien gav judarna tillåtelse att återvända till Jerusalem.
Edomiterna härstammade också från Isak och Abraham,
men ändå rådde det fiendskapen mellan de två folken. Edomiterna kom inte till
Israels hjälp under belägringen av Jerusalem utan såg på med skadeglädje
(Obadja 1:11-13). Vi får ta lärdom av detta: Osämja bland Guds folk leder
aldrig till något gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar