På plats på Island

Så var vi på plats i Island efter ca tre timmars flygning från Oslo. Bilturen mellan flyplatsen i Keflavik och huvudstaden Reykjavik tar ca 45 minuter. På vägen passerar man Blå Lagunen, ett friluftsbad där man badar året runt. Lagunen värms upp av de varma källorna.

Vi kommer inte ha tid med några turistattraktioner detta besök, men vi har prövat både Blå Lagunen och andra utomsbad i Reykjavik vid tidigare besök.

Divisionshögkvarteret för Island och Färöarna ligger i Reykjavik. I byggnaden finns även kåren och ett gästhem. Ytterligare information om Islandsbesöket kommer säkert i veckorevyn på söndag.

/PB

Systematisk förföljelse av kristna

I Svenska Dagbladet kunde man nyligen läsa följande: 
"Var femte minut dödas en kristen någonstans i världen på grund av sin tro. Förföljelsen av kristna är inget nytt, men i och med de senaste årens utveckling i Mellanöstern och Nordafrika har läget förvärrats."

Det betyder att varje timme dödas tolv kristna på grund av sin tro.
Det betyder att det dödas 288 kristna varje dygn bara på grund av sin tro.
Det blir 2.016 martyrer varje vecka och 104.832 varje år.

Aldrig tidigare har så många kristna fått ge sitt liv på grund av sin tro. Under massavrättningarna av kristna under romarriket kom man inte ens i närheten av dessa tal. Det är konstigt att svenska massmedia så sällan rapporterar om dessa tal.

I Sverige förlorar man normalt inte livet om man vittnar om sin kristna tro. Det enda som man eventuellt förlorar är sitt anseende. Det verkar nästan som om kristna är ivrigare att bekänna sin tro där man riskerar att förlora livet än där man riskerar att förlora sitt anseende.

Vi borde kanske bli lite ivrigare att bekänna vår tro i Sverige.

PS: Läs också ledaren i Svenska Dagbladet för några dagar sedan:
"I söndags sköt två män på motorcykel hejdlöst mot en koptisk kyrka i Kairo där det pågick ett bröllop. Fyra dog, varav en åttaårig och en tolvårig flicka, och minst sjutton skadades. Det är bara den senaste i raden av attacker mot kristna i Egypten. I en ny rapport av Amnesty International blir det tydligt hur utsatta kopterna faktiskt är. Folkmassor som lynchar kristna familjer, kyrkor som totalförstörs och säkerhetsstyrkor som inte griper in...
...Undantaget den vällovliga manifestationen får förföljelsen av kristna inte den uppmärksamhet som den borde få. Kanske beror det på vår bild av kristna är den av rika, vita västerlänningar. Så ser inte verkligheten ut. I synnerhet i länder med muslimsk majoritet, men även i länder som Nordkorea och Nigeria, är kristna mycket utsatta. Oavsett om man är kristen själv eller inte, borde en grupp som förföljs i så stor skala som kristna i Mellanöstern, få fler att engagera sig.
Den 12 maj tidigare i år kanoniserade påve Franciskus runt 800 martyrer som dog i den italienska staden Otranto 1480. De vägrade konvertera till islam när de ottomanska turkarna invaderade området, och halshöggs som straff. Vad som just nu sker i Egypten, och i Mellanöstern, för åter tankarna till massakern i Otranto. Man skulle kunna säga att det är en strålande tid för martyrer, om man var cyniskt lagd."

Finns Gud?

Nytt på engelska sidan

"Finns Gud?" är titeln på en kort apologetisk filmsnutt (4 min)
Gå till den engelska sidan för att se filmen.

Varen ock I redo!

Brev nr 10 från General William Booth skrivet 1907

Kamrater och vänner!

Jag vill i dag göra eder och edra officerare en fråga av mer än vanlig betydelse, nämligen: "Om Jesus Kristus kommer till Eder kår, skulle han då finna allt redo för sin uppenbarelse?"

 

 Många tala mycket om den s. k. "andra tillkommelsen". De säga , att Kristus skall komma för att regera på jorden och  att hans ankomst skall utgöra början av det "tusenåriga riket".

 En sådan sakernas utveckling vore den skönaste man kunde önska sig och skulle på en gång göra slut på denna ängslans värld, i vilken vi alla sträva. Men dels äro vi icke fullkomligt vissa om, huruvida Skriften verkligen menar något dylikt, dels har detta ämne framkallat så mycket diskussion och gensägelse, att jag för min del ej ägnat detsamma så mycken uppmärksamhet.

 Kanske jag är, vad människorna kalla "utilitarian". D.v.s. mitt hjärta intresserar sig icke för frågor, som ej äro av praktisk natur och av nytta redan för det närvarande livet. Då jag därför ser, att frågan om Kristi andra återkomst upptager mångas tid och energi utan att giva en motsvarande behållning åt den lidande mänskligheten, har jag funnit lämpligast att icke sysselsätta mig med denna teori.

Vare sig han kommer för att upprätta ett tusenårigt rike eller icke, så skall han säkert en dag hålla nationerna att avlägga räkenskap inför sin domartron. Och då det är bra mycket viktigare att vara redo och göra andra redo för denna dag än att känna detaljerna  av hans andra återkomst, sysselsätter jag mig helst med den Kristi ankomst, till jorden, vilken vi alla tro ägt rum och som hade till syfte att frälsa människorna från deras synder samt göra dem redo för domens dag.

 Men antag, att Jesus Kristus skulle komma igen nu icke ned från himmelen i folkens åsyn, utan i kroppslig gestalt, just sådan han var, då han vandrade på Jerusalems gator och Galileens kullar!

 Antag, att han kommer till er kår och tillbragte nästa söndag hos er - vad skulle han tänka om det han såge och hörde vid sitt besök? Stanna och tänk efter ett ögonblick! Om Frälsaren komme i en sådan gestalt, att ingen hade den minsta aning om, att han var Livets och Härlighetens Herre, utan man endast trodde honom vara en tarvlig timmerman, som kom till mötet, hur skulle han finna allt? Låt mig söka föreställa mig det:

1. Jag förmodar, att lokalen vore det första, som ådroge sig hans uppmärksamhet Vid närmare eftertanke är jag dock ej säker därpå; sannolikt skulle han först besöka officerernas bostäder och se, hur det var där. Och om han gjorde detta, vad skulle han få för tanke om det hem ni berett edra officerare? Vad skulle det göra för intryck på honom? Han skulle noga granska rummet och möblerna och alla anordningar. Det är jag säker på. Skulle han finna det onödigt fint och världsligt eller skulle han å andra sidan anse, att ni ej nog sörjt för edra kära officerares hälsa och bekvämlighet? Skulle han finna dem vara en heder för Armén? Vad säger du? Kanske du ej känner dem, och således ej kan säga det. Men de ha väl själva någon föreställning därom. Vad skulle han säga?

2. Här är således möteslokalen, och vi vilja antaga, att Frälsaren nyss har kommit in och satt sig just i det hörnet, där han vill sitta, och ser på allt under dagens alla tre möten, fullkomligt okänd för er alla, till en början, vad kommer han att tänka om lokalen? Vilka tankar röra sig i hans själ, då han ser sig omkring? Är han nöjd med den? Säger han för sig själf "Det är ingen storartad lokal, men den är ren och snygg och behaglig och passar just för det fattiga folket, som begagnar den."

 Eller tänker han raka motsatsen och undrar, huru ni kunna vara nöjda med en lokal, som är så föga tilldragande och som med ganska obetydlig möda och besvär kunde få ett helt och hållet annat utseende?

 Där är botbänken, vilken jag är säker på genast tilldrager sig hans uppmärksamhet. Ser han, att den är snygg, och över den stå dessa ord, som gå till hans hjärta: "Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut?"

3. Han sitter där och betraktar, lugn och stilla, kårens arbete hela dagen igenom. Jag undrar, vad han skulle tänka om mötena? Skulle han tycka att de, ehuru primitiva och behäftade med många misstag, likväl äro varma och allvarliga och därför fulla af intresse? Eller skulle han anse dem färglösa, kalla och utan innehåll, utan något medryckande och intressant. Vad säger du?

Eller skulle han finna dem vara någonting mitt emellan - varken varma eller kalla och således avskyvärda? Ty kom ihåg, han vill hava mötena varma eller kalla. Vad säger du? Jag undrar, vad han skulle tänka om fanjunkaren? Vad intryck skulle han göra på honom. Jag vet, vad intryck våra fanjunkare över hela världen göra på mig. Jag anser dem vara en präktig skara män och kvinnor.

 Vad skulle han tänka om musikkåren? Jag undrar, om han skulle ha så höga tankar om musikkåren, som några av våra musikkårer ha om sig själva? Skulle han anse, att de äro för mycket upptagna med sin musik och glömma bort ändamålet, varför de spela?

 Nåväl där äro de. Han ser sig omkring på dem, och begrundar det mått af tro, offervillighet och bistånd de skänka människornas själar och det arbete de utföra i bönemötena.

Sedan ha vi publiken. Jag undrar, vad han tänker om den? Om den är stor, föreställer jag mig, att han skulle se på officerarna och tänka på det stora ansvar, som vilar på dem, att rätt behandla folket. Och är den liten, skulle han sannolikt tänka tillbaka på de små samlingar av människor, för vilka han förkunnade dessa mäktiga sanningar, när han vistades på jorden.

 Och kanske skulle han säga till sig själv: Det kommer mer folk för att åhöra dessa officerares tal än för att se mig dö. Jag hoppas, att de skola handla uppriktigt mot dem.

Och så är jag säker på, att han under dagens lopp skall titta in till de yngre och höra på de lärdomar, som meddelas dem. Vad skulle han tänka om detta? Vad skulle han tycka om underbefäl och kompaniledare? Skulle han känna sig nöjd med deras sträva att få de kära barnen verkligt frälsta?

 Sedan skulle friluftsmötet äga rum. Man skulle undra över att se främlingen i våra led den dagen och lägga märke till, huru noga han observerar allt, som försiggår.  Du må tro, att han med en enda blick skulle se huru många, som vore närvarande. Och om de föreburo vädret som ursäkt för sitt ringa antal, tänker jag mig, att han skulle draga sig till minnes de sista dystra timmorna av sin vistelse på jorden. Han skulle minnas den bara marken, på vilken han våndades i Getsemane, och den backsluttning, uppför vilken han steg till korset. Den förskräckliga rysning, som han kände, då de sleto av honom kläderna för att fastnagla honom på det kors, varpå han måste dö - allt detta skulle komma tillbaka i hans minne.

 Det finnes många andra ting, som ådraga sig hans uppmärksamhet. Men jag har ej tid, att nu följa honom i dem alla. Men säkert såg han länge på soldaterna och på de unga män och kvinnor, som han tycke borde ha varit på krigsskolan. Och då han hörde talas om några, som ursäktade sig med att de då måste lämna fader och moder, skulle han tänka på sin egen moder, som han senast såg på jorden gråtande, under det blodet från hans öppna sår droppande ned på henne.

 Sista gången man såg honom var i salens bakgrund vid eftermötet. Från denna punkt åsåg han den kamp för själar, som avslutade dagens strider. Vad han tänkte om detta möte, om officerarne, som ledde det, om soldaterna, som deltogo, eller om de soldater, som gingo ut, om syndarne, som knäböjde vid botbänken, eller om dem, som icke gjorde det, vet jag verkligen ej. Jag vet blott, att ej förrän det sista ljuset släcktes, var hans plats tom.

 Kamrater, om han verkligen på detta sätt skulle komma till eder kår nästa söndag, skulle han finna eder redo?

Upp till försvar!

Nu är Bength Gustafsons serie om angrepp på kristendom färdig. Den innehåller sex inlägg om angrepp inifrån, det vill säga saker inom kyrkan som underminerar den kristna tron, och åtta inlägg om angrepp utifrån, det vill säga angrepp från världen utanför kyrkan.

Bength Gustafsons serie är väl värd att studera. Du finner länkar till alla avsnitt på BIBELSKOLAN i högra spalten.

Generalens drömmar

FRÅN DEN ENGELSKA SIDAN: 

På rupeba.se publicerar vi varje onsdag ett brev från Frälsningsarméns grundläggare General William Booth. Dessa brev skrevs för mer än hundra år sedan för att läsas upp under söndagens gudstjänst.

Den nuvarande generalen, André Cox, kommunicerar också med omvärlden. Men numera sker det på facebook. På generalens facebook-sida delar han med sig av sin dröm för Frälsningsarmén:

"Jag drömmer om en armé som tycligt reflekterar Jesu sinnelag i våra åtaganden för de fattiga och marginaliserade.

Jag drömmer om en armé som praktiserar det den predikare från den allra högsta ledningen och nedåt, en armé som är ett tydligt och levande exempel på Guds rikets värderingar."

Läs mer på den engelska sidan

Fängelsebesök på kåren i Moss

Frälsningsarmén har i många år och i många länder gjort besök på olika fängelser. Men i Moss är det fängelset som besöker kåren.
Frälsningsarmén i Norge har ett antal "Fengsels kapellaner" runt om i landet. Kåren i Moss har tillsammans med den lokale "Fengselskapellanen", Gunnar Kjellén, regelbundet haft verksamhet på Bastöfängelset som ligger på en ö i Oslofjorden.

I söndags var en grupp interner på permission för att gå på gudstjänst på Frälsningsarmén i Moss. Det var den andra gången under hösten de fick permission för detta ändamål och det kommer att hända ännu en gång före jul.

Kapellanen har tillsammans med några soldater på kåren bland annat haft en alphakurs på fängelset under en längre period.

/PB

Tidig söndagsmorgon på Jelöy

Veckorevy från min personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen. Hösten är här. (Bilden: Höstträd utanför vår dörr. Officersskolan i bakgrunden).

Förra veckan slutade i Stockholm och bibelhelgen på Templet. Den här veckan har varit ovanlig. Vi har inte rest någonstans. Vi har arbetat på kontoret hela veckan, och den tiden har vi verkligen behövt.

Under veckan har vi också fått vara med om höstfest på "Dagiset" där två av våra barnbarn går.

Höstfest på Dagis

På lediga stunder har jag också arbetat med förberedelser för UTMANINGEN som börjar den första januari nästa år. Bland annat arbetar jag med en "klickbar" bibelläsningsplan med mer än sjuhundra länkar. Varje dag under året finns det en direktlänk både till dagens bibeltext och till en minikommentar till det kapitlet. Du kan läsa mer om UTMANINGEN HÄR.

Nu börjar en intensiv reseperiod. Den kommande veckan skall vi halvvägs till Amerika. Ja, just det, vi ska till Island. Vi kommer att vara där nästan en vecka, fylld av sammanträden med divisionscheferna, officersmöten och offentliga möten.

Helgen efter det är det bibelhelg på Jelöy med besök av Daniel Viklund från Sverige. Helgen efter det har Rut och jag en bibelhelg i Bryne på Norges sydvästkust. Helgen efter det har vi en bibelhelg i Ålesund, också på västkusten men betydligt längre norrut. I veckan efter det ska vi besöka flera platser på sydkusten. Och sedan är det första advent! Då blir det dags att plocka fram adventsljusstakar och stjärnor. Ja, tiden går fort. Jag ber att vi ska få använda våra dagar i Norge väl, så att Guds rike kan komma och Guds vilja får ske, i Norge såsom i himmelen.

Men just nu är det söndagsmorgon och snart dags att gå upp backen till kåren och förmiddagsgudstjänsten. Jag tror att ett barnbarn följer med till söndagsskolan. På eftermiddagen ska vi nog gå på innebandymatch och se på då en av sönerna spelar match.

Och sedan kommer det förmodligen en ny vecka och jag ber att det ska bli en välsignad vecka för dig.

Peter Baronowsky

Hvem er dommer?

Jostein Nielsen deler sitt ´manna´fra sin daglige bibellesing:

Det er flere aspekter ved evangelieberetning i Johannes som påvirker Gudsbildet. I samtalen med Nikodemus sier Jesus blant annet: Gud sendte ikke sin Sønn til verden for å dømme verden, men for at verden skulle bli frelst ved ham (Joh 3:17). Ergo: Sønnen dømmer ingen. I dag leser jeg:

Og Far dømmer ingen, men har overlatt hele dommen til Sønnen  (Joh 5:22)

Den logiske slutning på disse to utsagnene må være at verken Far eller Sønn dømmer. Da må siste ledd om at hele dommen er overlatt til Sønnen innebære noe annet enn at Sønnen er dommer. Sammenhengen som Joh 3:17 og dagens vers står i, viser at dommen følger Sønnen. Det med andre ord hva menneskene gjør i forhold til Sønnen som dømmer dem.

Svaret på hvem som er dommer blir derfor: På grunn av sitt frie valg blir mennesket sin egen dommer. Dette stemmer godt med andre utsagn både fra Det gamle testamentet (Esek 22:32) og Paulus (Rom 1:28).

Dagens ’manna’:

Fordi jeg kan velge, avgjør jeg selv dommen over mitt eget liv.

(Josteins blogg)

“Jesu uppståndelse – en beviskedja som håller”

Claphaminstitutet medarrangerade söndagen den 20/10 en föreläsning med Gary Habermas, professor vid Liberty University i Virginia, och en av världens främsta experter på de historiska bevisen för Jesu uppståndelse. Föreläsningen “Jesu uppståndelse – en beviskedja som håller” i Kungsportskyrkan Huskvarna, inklusive efterföljande frågestund finns nu utlagd att se här.

Du är den ende...

Lill Lindfors har på ett fantastiskt sätt sjungit sången "Du är den ende" in i våra hjärtan. Vad Lill Lindfors inte visste var att det var en kärlekssång till Jesus hon sjöng. Det kan man läsa i Svenska Dagbladet. Där citeras Lill Lindfors:  "Självklart har jag sett rubriker som ”Du är den enda, Lill” när jag gått igenom pressklippen inför intervjun. Det var poeten Bo Setterlind som skrev texten till ”Du är den ende” med rader som ”Du är den ende som hemligen ser mig. Fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du ger mig ett enda litet ord, är jag din”.
–Jag var inte beredd på succén för man vet inte vad som slår. Men den berörde nog folk genom beskrivningen av en hemlig kärleksdröm, ”ingen som du fast du hör till en annan”. Långt senare sa Bo Setterlind till mig att texten var riktad till Jesus."

Här kan du höra Lill Lindfors sjunga sången. Den som la ut klippet på Youtube visste nog inte heller att det var en sång om Jesus eftersom han lagt ut en bild på en man och en kvinna. Men om du bortser från bilden och förstår att det är en sång till Jesus är den extra väl värt att lyssna på.

Stenarna ropar

”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. 
Nu lämnar de den för att de tror.”

Det är inte ofta som jag håller en papperstidning i mina händer nuförtiden. Men förra veckan hände det. Jag råkade slå upp Dagens Nyheter och en artikel av kolumnisten Lena Andersson.

Den som skrivit artikeln anser sig nog inte vara kristen, men verkar vara extremt frustrerad över vad hon ser i svensk kristenhet. Det verkar som om till och med icke-kristna förväntar sig att kyrkan ska tro på sin egen tro. Då den inte gör det det längre efterlyses den tro som normalt annars angrips från dem som inte är kristna.

I Lukasevangeliet får Jesus en uppmaning att be sina lärjungar sluta vittna: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”(Luk 19:39-40). Är det det vi ser hända. Då kyrkan inte längre vittnar om sin tro börjar de som inte är kristna efterfråga den.

Här kommer ännu ett citat från Lena Anderssons artikel: "Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?
De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”. Denna puttrande konflikt har nått en ny kokpunkt i samband med utfrågningarna av ärkebiskopskandidaterna för några veckor sedan och därefter vevats i press och radio"

Läs gärna hela artikeln och lyssna till stenarna som ropar. Du hittar artikeln HÄR.

Guds gåva

Brev nr 9 från General William Booth skrivet 1907.

Kamrater och vänner!

Mitt budskap till er idag är grundat på en av de oftast anförda texterna i hela Bibeln. Ni skall finna den i Joh 3: 16, "Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son, på det att var och en, som tror på honom, icke må förgås, utan hava evigt liv."

Intet ställe i Bibeln förekommer oftare på de kristnes läppar, och det är i sanning värt all den heder, som kommer det till del. Det är i sanning värt att förkunnas över hela världen, att sjungas av änglar i hela universum i dag, i morgon och i all evighet.

Och varför? Vad är det, Gud gjorde för världen? Vad menas i själva verket med orden: "Han utgav sin enfödde son?" Trots allt åberopande av dessa underbara ord, förbises ofta den praktiska lärdom de innehålla. Somliga tala över denna text, som om gåvan av Jesus endast vore avsedd att stilla vreden hos en förtörnad Gud. Andra tala så, som om det offer, som här åsyftas, en gång för alla försonade våra synder; och att eftersom han dog, så hava vi ingenting annat ätt göra, än att tro på detta, och allt är bra.

En sådan framställning kan ej vara riktig. Gud framställes som en hämnare i stället för det han är, vår himmelske Fader; och vår frälsning göres enbart beroende av tron, i stället för av ett lif i tro och kristuslikhet.

Låt oss därför ägna en stunds övervägande åt denna sak! Jag tror att den tid vi använda härtill, skall väl löna sig. Och låt mig framför allt säga dig, vad Bibeln verkligen menar!

1. Gud som såg ned på världen, såg, huru okunniga människorna voro om synd, rättfärdighet och den kommande domen, och sände sin son, Jesus Kristus, för att skingra denna okunnighet och undervisa människorna , om huru de skulle bliva frälsta. Han visste just, vad som var nödvändigt för människan att veta och bästa sättet att meddela henne det.
Så blev Jesus Kristus vår lärare. Som Joh, säger: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var med Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet var kött och bodde ibland oss." Liksom orden tjäna som medel för människorna att meddela varandra sina tankar, så uppenbarade Jesus Guds vilja för oss.

2. Gud, som visste hur mycket lättare det skulle vara för människan att uppfatta Hans vilja och utföra den, om hon kunde få se någon, som verkligen inför hennes ögon praktiserade den, sände Jesus ätt bli vårt exempel, så väl som vår lärare.

3. För det tredje såg Gud, att innan människan kunde så leva sitt liv, som hon lärt sig, måste de gamla synderna vara förlåtna! Men detta kunde ej ske, så länge människan trodde, att brott mot Guds lagar ej betydde så synnerligen mycket och att allt, vad hon hade att göra för att få förlåtelse, vore helt enkelt att gråta och bedja litet. Därför sade Gud: "Jag vill göra ett offer, som skall visa världen, hur allvarsamt det är att göra, vad som orätt är; och sedan vill jag förlåta alla, som ångra och uppriktigt söka min förlåtelse."

Och utgav Herren av fri vilja sin ende Son, att han skulle dö för våra synder; och denna gåva visar tydligt vår store Faders underbara kärlek. Detta synes mig vara den klara, omisskännliga meningen med denna text.
Men låt mig koma edra hjärtan ännu närmare! Vad är den praktiska tillämpningen av denna kärlek i edra lif?
Ni frälsningssoldater säga, att ni äro Guds efterföljare, ach att Hans ande bor i er. Ni säga, att ni älska världen: Därmed menas, att ni älska den okunniga, elaka och dåliga hopen, ni hava omkring er. Är detta verkligen så, eller är det endast löst prat? Gud gav ett bevis på sin kärlek. Vad har du givit världen för bevis på din? Vad giver du idag?

1. Till exempel: hur mycket av dina tankar ägnar du åt dina medmänniskor? Grubblar du över deras synder och nöd, deras faror och kommande dom? Tänker du därpå?
Jag betvivlar ej, att du har många viktiga saker att tänka på, men sannerligen fordrar ej Guds ära och själarnes behov en del af din tid och dina tankar. Tänk, om du skulle använda några minuter varje kväll och morgon till att tänka på människornas synder och sorger, det offer Gud har gjort för deras skull, och vad du själv borde göra i denna sak.

2. Låt mig sedan fråga, hur mycket giver du av din medkänsla och ditt deltagande? Svider ditt hjärta någonsin? Gråter du, då du ser män och kvinnor glömma Faderns kärlek och trampa på hans Sons blod? Suckar din själ någonsin, då du ser dem hängiva sig åt synden, löpande utför den breda vägen, som leder till fördömelse? Hur mycket sörjer du över en värld, som går sin undergång till mötes?

3. Och hur mycket verkligt arbete ägnar du åt världens frälsning? Jag är säker på, att många av Eder arbeta mycket flitigt i edra yrken, Men om du komme hem en afton och funne din grannes hus i lågor, skulle du glömma dagens mödor och trötthet och skynda att bistå dem, som voro i fara. Och hur du än stretar för öfrigt, bör du alltid vara i stånd att räcka en hjälpsam hand för att rycka de arma syndarne ur elden -- verkligen rycka dem ut -- på frilufts-mötena, i församlingslokalerna på krogarne, i hemmen, bland barnen och ungdomen, kort sagt, rycka dem ut i tid eller otid.

Fadern utgaf sin Son för oss. Har du givit någon av dina söner och döttrar? Om Gud ansåg det som en glädje att giva sin Son, hur är det med dig och dem du håller kär?
Kanske säger du, att du ej har någon stor gosse eller flicka att sända till krigsskolan. Nåväl, hur förhåller det sig med de små, eller någon annan av dina kära, som du kunde giva? Har du helgat dem till världens frälsning, och uppfostrar du dem i enlighet därmed!

4. Så finnes det en annan lika praktisk fråga. Hur mycket pengar gifver du för att underhjälpa fullföljandet af frälsningens välsignade verk? Om det hopräknades, hur mycket skulle det belöpa sig till? Om du kallades till himmelen i dag, och en redovisning över ditt verkliga givande till Gud upplästes inför änglarna, skulle den komma dig att rodna av skam eller jubla av sann glädje?

O, mina kamrater, Gud utgav sin Son -- sin enfödde Son -- lät honom lida, arbeta och dö för att rädda en förtappad värld. Vad har du givit? Vad giver du i dag?
Kanske du inom dig besvarar mina frågor på följande sätt: "Jag har blott ringa gåvor och mycket få dyrbarheter och ofantligt litet penningar att giva". Nåväl, detta må vara sant; men om du gör ett gott bruk av det du har, är detta allt, vad Gud begär, och det är kungsvägen till att finna mer. Ty åt den som har -- det vill säga , väl använder det han har, skall mera givas, och en människa blir väl mottagen och behaglig för Gud i mån av vad hon har, och icke i mån av det hon icke har.

Framåt, kamrater, och låt oss ännu en gång, begynna fullgöra givandets plikt! Framför allt låt oss giva oss åt Gud, först oss själva och sedan våra älskade, och därefter besluta att utgiva oss och bli utgivna i enlighet med våra olika förmågor.

Två nya inlägg på den engelska sidan

This is what church should be / Så här borde kyrkan vara
Två minuters tecknat videoklipp om hur kyrkan borde vara (och om hur den inte borde vara) - Klicka HÄR
Salvation Army Anti Human Trafficking Conference
Rapport från Frälsningsarméns konferens om Anti Trafficking (8 minuter) - Klicka HÄR

"Med öppnade ögon och brinnande hjärtan"

Rapport från en bibelhelg på Templet i Stockholm
- Kristina Strömqvist

Templet i Stockholm

Rut och Peter Baronowsky kom efter avslutad tjänst i Lettland tillbaka till Sverige och blev soldater på Templet i Stockholm.  Men Gud hade andra planer för dem och efter bara åtta månader i Sverige fick de ett erbjudande om en tjänst för Frälsningsarmén i Norge som de villigt tackade ja till.  

Men som goda Tempelsoldater tackade de också ja när kårledaren Mikael Ljungholm frågade om de kunde tänka sig att komma till Stockholm för en bibelhelg på kåren och i helgen hade vi alltså förmånen att få lyssna och ta del av den undervisning Rut och Peter delade med oss.

Helgens tema; ”Med öppnade ögon och brinnande hjärtan” utgick från berättelsen i  Luk 24 där de två lärjungarna på väg till Emmaus får sällskap av Jesus. Men de ser inte att det är Jesus som går bredvid dem, de känner inte igen honom. Först när de senare äter tillsammans och Jesus bryter brödet läser vi att ”då öppnades deras ögon och de kände igen honom.” (Luk 24:30-31). Precis så kan det vara för oss kristna, vi ser inte Jesus trots att han är mitt ibland oss. I Markus kan vi läsa om hur sju bröd och några fiskar räckte till att mätta fyra tusen människor. Men det var inte förrän lärjungarna agerade, i tro, på Jesu ord som undret skedde. Det är först när jag och du gör vår del, när vi lyder Guds maning, som Gud gör sin del. 

Rut och Peter

Ofta har vi en tendens att bara se det vi inte har i stället för att se det vi har.  I Kristus Jesus har vi välsignats med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, i Honom har vi friköpts, i Honom har vi fått förlåtelse för våra synder, i Honom har vi fått den helige anden (Ef 1).  Som Paulus ber för församlingen i Efesos får vi också be att Gud ska ge vårt inre öga, hjärtats öga, ljus så att vi ser och förstår hur rika vi redan är. Vi har en mäktig Gud, en helig Gud som gör under.

Peter avslutade den första samlingen med en påminnelse om att vi som frälsningssoldater måste:

- Tro på Gud

- Tro på Bibeln

- Tro på Frälsningsarmén

- Tro på oss själva

Vi måste tro att Gud kan använda alla kristna för att förvandla världen.

Rut inledde den andra samlingen med att läsa från Hes 37:1-14.  Israels folk hade syndat och som en konsekvens levde de i exil i Babylon. Efter år i främmande land och med Jerusalem i ruiner hade Israels folk slutat hoppas.  Men Gud hade lovat att hämta dem och samla dem från alla länder och föra dem till deras land. Och Gud säger i Hes 36:26  ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött:” Och Herren ger Hesekiel ett uppdrag och profeten lyder och då sker undret.  Hesekiel hade tillräcklig tro för att lyda Gud. Hesekiel får kalla sina landsmän för ”förtorkade ben” och när han profeterar de ord han fått av Herren, då sker undret. De förtorkade benen fogads samman, det växer ut senor och hud på dem men de är fortfarande utan liv.  Då uppmanar Gud Hesekiel att profetera till Anden, att han skall komma och blåsa liv i kropparna och när han lyder, då sker på nytt undret, de får liv. Gud har gett oss makt att tala in i andevärlden och när vi lyder Gud då ser vi också resultat. På samma sätt kan Gud blåsa liv i det som idag verkar dött och torrt, i våra egna liv eller i vår kår, församling.  Tänk om Gud fick blåsa liv i oss så att vi blir den Frälsningsarmé som Gud vill att vi ska vara.  Det finns bara ett sätt – det måste börja med mig och dig.  Du och jag måste ta steget ut i det okända. Det handlar inte om utan vad Gud kallar oss till. Och vi måste agera i tro för att undret ska ske.

Vi behöver en helig Gud, en Gud som har makt att göra under och som aldrig låter oss komma på skam blev slutorden för lördagens samlingar.

I söndagens gudstjänst var både horn- och strängmusikanterna på plats.  Med lördagens undervisning färsk i minnet blev sången ”Endast Jesus förstår, endast Jesus förmår göra under i människors liv” en härlig början i gudstjänsten.  Rut ledde mötet och bad om öppna hjärtan för vad Gud ville säga till oss. Peter predikade utifrån ”lilla Bibeln” Joh 3:16. ”Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde son för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”.  Just orden inte skall gå förlorad måste innebära att det finns två utvägar – en väg som leder till evigt liv och en väg som gör att man går förlorad. Inte alltid så populärt att predika om men Jesus är tydlig i sitt budskap, det finns bara en väg till evigt liv och det är genom Jesus Kristus. Det har du och jag ett ansvar att berätta om för de människor vi möter. Du och jag ska en gång stå inför Jesus och ingen av oss vill väl höra Jesus säga till oss ”men du visste ju hur det var, varför sa du inget till din granne, vän?” Med tanke på lördagens undervisning blev det ännu tydligare att vi har ett uppdrag – att berätta om Jesus Kristus för dem vi möter.

Tack Rut och Peter för att ni delade med er av vad Gud hade lagt på era hjärtan.  /KS