Frälsningsarméns andre general skrev för mer än hundra år sedan ett budskap om julen till sina frälsningssoldater. Budskapet finns återgett i boken
"Thoughts for Salvationists about their Lord" (Tankar till frälsningssoldater om deras Herre). Budskapet om julen publicerades i början av 1900-talet och återges här med översättning till svenska av Rut Baronowsky.
Kapitel 2 Jesu födelse
Luk 2:11
Rom. 8.29
Jesu födelse är ett av de stora bevisen på hans ödmjukhet. Oavsett
ur vilket perspektiv vi ser på detta, är hans födelse bara av obetydligt mindre
härlighet än hans död. Om den ena manifesterar hans strålande gudomlighet,
förhärligar den andra hans underbara mänsklighet. Om Golgata och uppståndelsen uppenbarar
hans kraft, är det då inte så att hans födelse stadfäster hans kärlek? Och var
inte både korsfästelsen och uppståndelsen ett resultat (en följd) av hans födelse?
Den oändliga härlighet som hör ihop med korset och graven, hade sitt ursprung i
stallets dysterhet. Om den lilla babyn inte hade blivit lagd i en krubba hade den
vuxne människan inte spikats fast på korset, och lammet som blev slaktat hade
aldrig intagit sin plats på den eviga tronen.
Jag hävdar därför att vi behöver ge lite mer uppmärksamhet
åt de händelser som hör ihop med vår Frälsares födelse, och de lärdomar som man
kan härleda ur dessa. Även om något av det som jag här skall säga kanske redan
är känt hos någon som läser detta, vill jag drista mig till att dela med mig av
några tankar som kommit till mitt medvetande. Enkelheten i dem har varit till
hjälp för mig själv.
1.
Han kom
Hela frälsningsverkets natur uppenbaras i detta enda faktum
– Han kom verkligen. Hans eviga
kärlek, hans oändliga medkänsla, hans alltomfattande syfte, har funnits i
evigheter, men vi fick kännedom om detta bara på grund av att han faktiskt kom. Om han hade varit
förnöjd med att sända olika budskap eller högt uppsatta budbärare, eller om han
hade låtit oss få uppleva några korta men underbara gudomliga uppenbarelser, då skulle
människorna utan tvivel ha varit ytterst attraherade av detta, och kanske till
och med hjälpt till på något sätt i hans enorma kamp emot ondskan, dock utan
att hennes vilja någonsin behövt bli kuvad eller berörd av Gud själv och omvänd
till honom, och hon hade aldrig blivit nedtagen från sin stolthet och behövt ropa
ut ”Min herre och min Gud”. Nej, det var det att Han kom till oss som i
våra hjärtan drev fram, först en övertygelse om synden och sedan en övertygelse
om Sanningen.
Det var han själv som kom.
Där finns något mycket underbart i den grundregel, som illustreras
i Jesu liv och som handlar om kontakt. På
samma sätt som han fann det nödvändigt att komma in i människorasen för att
kunna frälsa den, och klä sig själv i dess natur och underkasta sig dess
naturlagar, sökte han hela tiden under sin jordiska vandring efter att komma i
kontakt med och beröra de människor som han ville välsigna. Han rörde vid de
sjuka, han mättade de hungriga, han lade sina händer på blinda ögon, och
berörde de dövas öron och de stummas tunga. Han tog synagogföreståndarens ”döda dotter i
handen och hon reste sig upp”. Han lyfte upp de små barnen i sin famn och
välsignade dem, han sträckte ut sin hand till den sjunkande Petrus, han stod
nära den döda Lasarus’ likstinkande kropp. Han tog brödet och han bröt det i
sina egna händer och gav det till sina lärjungar vid den sista avskedsmåltiden.
Han tog till och med den stackars Tomas skälvande hand och förde den till hålen
i hans egna händer och till såren i hans sida.
Ja, det är verkligen sant. Det står skrivet med stora
bokstäver under alla skeden i hans liv, att han faktiskt kom, han kom nära de
förtappade och lidande människorna.
Finns här inte en lärdom för oss, min käre vän? Så som han
var i denna världen så skall vi vara. Denna grundregel i hans liv fanns inte
där av en olyckshändelse eller av en slump. Nej det var en väsentlig egenskap i
hans natur, en egenskap som var nödvändig för att han skulle kunna utföra det
verk som hade blivit anförtrott till honom. Och detta är också en väsentlig
egenskap hos dem som är kallade att fortsätta att utföra hans verk.
Så, är detta det intryck som du förmedlar till dem som du
arbetar ibland, att du har kommit till dem i sanning, att du med allt vad du
är, med dina händer och med ditt hjärta vill komma i nära kontakt med dem, att
du kommer i kärlek till dem och med sympati för dem, och då särskilt till dem
som behöver dig allra mest?
Oh, låt detta vara ditt mål! När du rör dig bland dina egna
eller bland dem som Gud och armén har gett dig ansvar för, uppträd då inte - varken
för din egen skull eller för din Mästares skull - som en som har lite eller ingenting gemensamt
med dem, som en som inte känner dem, som en som inte kan ha medkänsla med dem.
Gå i stället till deras hem, hjälp dem att bära deras bördor, ta del i deras
strävan, vårda deras sjuka, gråt med dem som gråter och gläd dig med dem som
gläds. Låt dem få känna att det är din personliga tro, inte bara armén som
organisation, som har fått dig att komma till dem. Låt dem förstå genom din
sympati och vänlighet, att kärleken är den allt överskuggande drivkraften i
ditt liv, och att det är kärleken som har fört dig till dem. Tvinga dem att se
dig som ett varmhjärtat och osjälviskt exempel på den sanning du predikar. Låt
dem få känna att du verkligen kommer från Gud för att ta dem vid handen, och så
långt som det behövs, leda dem genom denna tåredal till en plats av ljus och
vila.
2.
Hans anspråkslösa ursprung
Det verkar som att allting i samband med Jesu ankomst har
arrangerats för att markera hans ödmjukhet. Det är sant att Maria, hans mor, var
i rakt nedstigande led från kung David, men hennes relation till kungahuset var
mycket avlägsen och familjen hade hamnat i svårigheter. Romarna regerade i
riket och en främling satt på Israels tron. Maria, var därför bara en fattig
stadsflicka. Josef, hennes trolovade, var snickare – en vanlig arbetare.
Bethlehem, platsen för Frälsarens födelse, var en liten eftersatt stad, som
även om den inte var den allra minsta av Juda städer, så var den i alla fall
bland de minsta. Och Nasaret, där Jesus växte upp från spädbarnsålder och
barndom till ungdom och vuxenliv, var också en liten by i det bergrika
landskapet norr om Jerusalem, en by med lågt anseende hos den tidens människor.
Det yrke som Jesus tidigt i livet fick utöva var av enkelt
slag. Han lärde sig att montera skåp, och arbetade tillsammans med Josef vid
snickarbänken. Hans kollegor och vänner kom från bygemenskapen, och han, ”vars
namn står över alla andra namn”, rörde
sig bland folket, han gick ut och in
bland de fattiga, i deras stugor och hem – som en av dem. Antagligen var
det ingen förutom hans mor, som under dessa hans tidiga år hade den minsta
aning om det mystiska löfte som var förknippat med honom.
Vilken kontrast allt detta utgör mot de kommande årens olika
påfrestningar, stormar och segrar, och mot det överlägsna inflytande som hans
undervisning och hans exempel senare skulle få i världen!
Finns det inte en lärdom här för oss? Är det inte så att ett
simpelt ursprung, enkla landsortsvanor och svaghet får en del kamrater att
tveka på tröskeln till de stora utmaningarna, när de i stället borde löpa
framåt i Guds kraft? Tänk om de kunde komma ihåg sin mästare och fatta mod.
Tänk om de kunde dra sig till minnes Nasarets otidsenliga, obildade och
okultiverade omgivningar. Tänk om de kunde minnas snickaren skjul, det tuffa
arbetet på landsbygden, det knappa möblemanget i byns bostäder och den enkla
familjelivet. Och tänk om de, framför allt, kunde komma ihåg den enkla och
milda modern, och den ödmjuka och blygsamme mannen själv. För i medvetandet om detta
måste de gå framåt.
Att komma ur ett enkelt ursprung eller från ett medelmåttigt
yrke, att komma från fattigdom och nöd, att vara en som de rika och de som har
makt i denna världen ser ner på, att bli behandlad som betydelselös av dem som
regerar och styr, men att ändå fortsätta
och våga och lida och segra för Gud och för det som är rätt, är inte allt detta
själva uppfyllelsen av Paulus ord ”Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de
visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att
låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och
föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det
som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.” (1 Kor
1:27-29)
Fortsättning följer...
