DAGENS ANDAKT, den 7 juni

 

”Och han som satt på tronen sade: ”Se jag gör allting nytt” (Upp. 21:5)

Det har berättats, att när den store konstnären Michelangelo på 1500-talet skapade den fantastiska, över 5 meter höga, Davidstatyn i Florens, gjorde han det utav ett skadat och kasserat marmorblock. En dag kom han till en stengård, för att söka efter ett lämpligt material till en skulptur. Han gick omkring där och hamnade å småningom på bakgården, där det bara fanns en massa skräp. Bland all bråten såg han ett stenblock som fångade hans intresse. Det var ett marmorstycke som många klåpare till konstnärer hade försökt göra något av, men misslyckats, och nu låg det där på bakgården, kasserat. Michelangelo kisade, och betraktade stenblocket noggrant och sa.  ”Tjaae – jag tror att jag skulle kunna göra något fantastiskt av det där stenblocket” – och det gjorde han.

Våra liv kan ibland vara som det där bortkastade stenblocket. Andra människor har klåfingrigt varit där med sina mejslar och spett och försökt forma om oss, men misslyckats. Själva har vi försökt att slipa av oss lite här och där, men vi har också misslyckats – och nu känner vi oss fullständigt ratade. Det känns som att vi ligger på samhällets bakgård, ensamma, onyttiga och bortkastade. Då kommer den store Mästaren, Jesus Kristus. Han ser på oss, kisar lite grann och så säger han: ”Tjaae – jag tror att jag skulle kunna göra något fantastiskt av den där människan” – och det kommer han att göra om vi bara låter honom få ta hand om oss.   

BÖN

Herre, forma mig så som du vill. Jag vill låta mig formas av din hand. Tack för att ingen människa är förskjuten eller ratad i dina ögon. Tack för att du kan göra något fantastiskt av det som ingenting är.