PASSIONERAD FÖRBÖN – 5 Mos 9

 

Bibelläsning: Femte Moseboken 9
Läs bibeltexten här

"Och jag föll ner inför HERRENS ansikte, och låg så liksom förra gången, i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta eller dricka, för all den synds skull som ni hade begått genom att göra det som var ont i HERRENS ögon så att han blev vred. Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot er som HERREN blivit uppfylld av, så att han ville förgöra er. Men HERREN lyssnade till mig även den gången." (5 Mos 9:18 FB)

Folket hade avfallit från Gud och gjutit sig en guldkalv att dyrka i stället för att tillbe Gud. Men trots att Mose hatade vad folket hade gjort, var han ändå beredd att gå in i en passionerad förbön för folket under fyrtio dagar och fyrtio nätter (vers 25).

Vi lever också bland ett folk som avfallit från Herren och tillber andra gudar. Hur hanterar vi det? Ställer vi oss vid sidan och ser fördömande på hur folket beter sig medan de är på väg till fördärvet?

Eller gör vi som Moses? Går vi in i en passionerad förbön för vårt land, vårt folk, vår stad och våra grannar?

Jag tror att det behövs en hel del passionerad förbön för att människor ska bli räddade i vårt land idag.

- Mannakorn att tugga på under dagen:

Passionerad förbön för Sverige!

__________________
Innehåll:
- Vers 1-6
Lita inte på din rättfärdighet
- Vers 7-29
Guldkalven och Moses förbön för folket

Kommentar:
Moses fortsätter att återberätta från Israels ökenvandring.

- Han varnar folket för att tro att det är på grund av deras egen rättfärdighet de lyckas erövra löfteslandet (vers 5-6). 

- Moses påminner folket om hur de under de fyrtio dagar han var uppe på berget avföll och började tillbe guldkalven (vers 7-22)

- Moses påminner också folket om deras olydnad då Herren sände dem att erövra landet som Herren hade gett dem (vers 23-24). Istället för att lyda Herren vände de tillbaka ut i öknen och drog på sig Herrens vrede. Deras fruktan för anakiterna (vers 2) var större än deras tillit till Gud löfte.

Då spejarna hade kommit tillbaka från löfteslandet rapporterade de flesta av spejarna att de hade sett jättarna, Anaks barn, och att de själva kände sig som gräshoppor i jämförelse med jättarna (4 Mos 13:34).

Kommentar från Handbok för livet:
Anakiterna, Anaks barn, var verkligen jättar. Några blev över tre meter långa. Goljat, som troligen tillhörde detta släkte, hade den längden (1 Sam 17:4-7). 

Kommentar från Studiebibeln:
Anakiterna var berömda högresta kämpar. Jättelika kananeiska krigare nämns i den berömda Anastasipapyren från 1200-talet f.Kr. (4 Mos 13:34).

Till eftertanke:
"Vi lever också bland ett folk som avfallit från Herren och tillber andra gudar".

- Hur hanterar vi det?
- Ställer vi oss vid sidan och ser fördömande på hur folket beter sig medan de är på väg till fördärvet?
- Eller gör vi som Moses? Går vi in i en passionerad förbön för vårt land, vårt folk, vår stad och våra grannar?
"Deras fruktan för anakiterna (vers 2) var större än deras tillit till Gud löfte".
- Hur är det med oss? Är vår fruktan för människor större än vår förtröstan på Gud.