Det fjärde ljuset

I måndags var vi med kören från Moss kår och hade en sångstund på Orkeröds sjukhem på Jelöy. Körledarens tolvårige son läste följande dikt om adventsljusen (fritt översatt till svenska):

Fyra ljus brann i adventsljusstaken. Det var alldeles tyst. Så tyst att man kunde höra hur ljusen talade med varandra.

Det första ljuset suckade och sa: "Jag heter Frid. Jag lyser klart, men människorna vill inte ha frid, de vill inte ha mig." Ljuset blev svagare och svagare och till slut slocknade det helt och hållet.

Det andra ljuset sa: "Jag heter Tro.  Men jag har blivit överflödig. Människorna vill inte veta av Gud längre. Det är meningslöst att jag brinner." Så slocknade det andra ljuset.

Bedrövad och med svag stämma sa det tredje ljuset: "Mitt namn är Kärlek. Jag har inte kraft nog att brinna. Människorna bryr sig inte om mig. De bryr sig bara om sig själva och inte de andra som de skulle älska." Och så slocknade det tredje ljuset.

Ett barn kom in i rummet, såg på ljusen och sa: "Ni ska lysa och inte slockna," med ögonen fulla av tårar. Då hördes plötsligt det fjärde ljuset säga: "Var inte rädd! Så länge jag brinner, kan vi tända de andra ljusen igen. Mitt namn är Hopp".

Och barnet tog en låga av ljuset med en tändsticka och tände de andra ljusen igen.

Det är på samma sätt med adventsljusen vi tänder. De symboliserar frid, tro, kärlek och hopp. Det är det julen handlar om.