Tala om Kristus - Del 2

Brev nr 18 av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag.

Kamrater och vänner!

I förra veckan talade jag till eder om plikten att vittna för främmande personer, med vilka ni tillfälligtvis komma i beröring, om värdet av frälsning och vikten av att tjäna Gud. Vid samma tillfälle lovade jag något litet hjälp åt dem, som ha svårt att fullgöra detta värv. Denna morgon ämnar jag infria mitt löfte.

 Men, innan jag går vidare, vill jag anmärka, att denna obenägenhet att tala till främmande personer icke är något egendomligt för oss såsom ett folk. Tvärtom är det väl bekant, att måhända ingen avdelning av de kristnas samfund för en mera frimodig och öppen bekännelse av sin tro, än vad vi salvationister göra. Vår religion är i särskild mening en religion, som "utropas på hustaken".

 Dock finnes det ännu rum för en ofantlig förbättring, när det gäller talandet till människor runtomkring oss, och jag önskar att få till stånd en soldatkår, som djärvt skall skrida till anfall och rycka fram. Jag vill att du skall vara en ibland dem.

Nu önskar jag att fråga efter skälet till denna ovillighet att tala, på det sätt jag har beskrivit, om ett ämne av så gripande art och så oändlig betydelse.

1. Det första skälet kunna vi spåra i vanans makt. Religiösa människor i allmänhet tala icke om sin religion inför offentligheten; i alla händelser icke om sin personliga erfarenhet därav. Gud och hans tjänst, anse de, böra endast omtalas vid vissa tillfällen och på vad som kallas heliga rum.

 Att tala om Kristi kärlek, själens värde, syndernas förlåtelse och hoppet om himlen i en järnvägskupé eller ett varumagasin eller vid vägkanten eller vid tébordet, skulle av många som bekänna sig vara kristna, anses gränsa till vanhelgande.

Nu har utan tvivel många salvationister blivit i hög grand påverkade av de kristna runt omkring dem och har fallit i några av dessa vanor. Men när vanor är dåliga, bör vi lägga bort dem.

 

 Vi böra icke tillåta massorna utanför våra dörrar att bryta Guds lagar, trampa Hans nåd under sina fötter och förgås utan ett varningsord om den fara, i vilken de sväva. Att tala till dem, såsom jag har föreslagit, är ett sätt att uppfylla denna plikt, och huru vi än må betrakta den, måste plikten uppfyllas.

2.Ett annat skäl till försummelse av detta sätt att vara nyttig, kunna vi finna däruti, att rätt många soldater icke inse, att det är deras plikt att inlåta sig därpå.

 Många soldater, jag är ledsen för att säga det, inse icke, att det är deras plikt alls att rädda syndare. De känna intet ansvar för deras grannars själar, som bo nästintill dem.

 De låta dem helt lugnt och bekvämt gå ned till helvetet, så vitt på dem ankommer. Ännu mindre  skulle de blottställa sig för att bli förolämpade genom att tala till dem i en buss, ombord på en ångbåt eller ute på en väg.

 Vilken förfärlig blindhet är icke detta! Må Gud öppna ögonen på alla sådana, som möjligen äro närvarande här idag!

3. Tanklöshet äro ännu ett skäl. De tänka icke därpå för stunden.

 O, huru ofta har jag icke sörjt över tillfällen, som blivit förspillda av brist på eftertanke för stunden! Varför, har jag sagt till mig själv, tänkte jag ej därpå? Det tillfället kan jag aldrig mera få igen, och törhända får jag aldrig något annat.

4. Ibland kan orsaken spåras uti en känsla av falsk vänlighet. Man är rädd att såra folks känslor. Jag fruktar, att detta är orsaken, varför mången stackars syndare lämnas i mörkret.

 Man antager utan vidare, att religionen är ett ovälkommet samtalsämne och därför oangenämt: då däremot i många fall några ord om de eviga tingen skola vara rätt välkomna och av en salvationist -- såsom jag sade i förra veckan -- väntade.

5. Tyvärr finnes det ännu ett annat skäl, vilket är ett allt annat än lyckligt sådant; salvationisten är full av ovisshet, med hänsyn till sina egna erfarenheter.

 Blott allt för ofta är hans stämma tyst, emedan hans egen själ är på sned. Det är sant, att främlingen, som sitter vid hans sida, kanske ingenting vet om hans obeständighet och hans otro: men den vännen, vilkens namn är Samvete och som bor inom honom, vet, huru sakerna stå emellan honom och Gud.

 Under det att soldaten säger till sig själv: "Skall jag tala till denne man om hans själ eller bjuda honom till vårt möte?" säger Samvetet: "Skulle det icke vara bäst att laga att ditt eget hjärta och liv komme i den rätta ställningen, innan du börjar att bota andra? Läkare, läk dig själv!"

6. Men ännu vanligare är, att denna motsträvighet finner sin grund uti en besynnerlig känsla av blygsel, som smyger sig över sinnet,  när det gäller att tala till främmande personer om frälsning.

II. Låt mig infria mitt löfte genom att giva eder två eller tre antydningar, som kanske kunna hjälpa eder att besegra dessa känslor av blygsel.

 1.  När du ser ett tillfälle att tala, tag modigt korset på dig, och skrid omedelbart till fullgörande av din plikt!

 2.    Lyssna icke till några som helst invändningar från ditt eget försagda hjärta, som vill förmå dig till tystnad! Låt icke heller hindra dig av tanken på vad andra människor skola tänka eller säga om dig! Om du ser ett tillfälle att tala för din Herre och vinna en själ ifrån dödens väg, grip där och då fatt om det!

 Tag dig till vara för den farliga föreställningen, att vi icke skola tala för Kristus, med mindre vi känna oss manade därtill genom en särskild den helige Andes inre maning.

 John Wesley berättar, att han en gång blev så tilltalad av denna lära, att han beslöt att pröva vad den dugde till. Följaktligen, då han var på väg, med diligens till London, åkte han ända från York till Barnet, utan att känna sig manad att tala till en enda själ. Då, säger han, kastade han denna föreställning över bord och begynte återigen att tala till alla, som han mötte.

 Tillfället till detta och varje annat sätt att vara nyttig utgör den verkliga kallelsen därtill.

3.   Vid början bör du alltid anförtro dig åt Gud, för att få hans välsignelse och ledning vid allt, vad du säger och gör.

 4.    Räkna på, att varje individs samvete, till vilken du talar, är på din sida, huru världsliga de än må se ut och med huru mycket hån och likgiltighet de än må behandla dig.

 5.    Vinnlägg dig om att utföra arbetet på det mest verksamma sätt! Närma dig till alla och envar med aktning,. Behandla med tillbörlig vördnad dem, som synes tillhöra en högra samhällsklass än du själv.

 6.   Genom övning skall du vinna den förnämsta förutsättningen för detta slags arbete, vilket är mod. Övning, tillräcklig övning och ännu mer övning skall förbättra dina begrepp; övning skall sist och slutligen göra dig fullkomlig.