Brev nr 17 av General William
Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla
frälsningsarmékårer världen över varje söndag.
Kamrater och vänner!
Det finnes rätt många människor på jorden och en alltjämt
växande skara i himlen, som blivit omvända genom några personliga ord, som
tillfälligtvis, vid oväntade tider och på oväntade platser, blivit uttalade av
dem som älska Jesus.
Tillfällena för detta
slag av användbarhet kunna icke räknas. De komma till oss var dag och för de
flesta ibland oss många gånger om dagen. Men hur ofta få de icke och gå,
obemärkta och obegagnade! Så borde det icke vara. Jag vill uppmana er att
begagna dem.
Jag önskar, att du
skall känna, att om du bär vår uniform, eller på något sätt lägger i dagen, att
du tillhör Armén, väntar folket av dig, att du skall ställa en vädjan till
deras hjärtan.
Din försummelse att
göra detta kan i många fall bliva en verklig missräkning. Ja, den kan till och
med leda människor därhän, att de komma att giva dig skuld för att vara
skrymtare, eller att endast till hälften tro de stora sanningar, som vi så
ivrigt framhålla.
Tillfällen skola
naturligtvis alltid yppa sig, då du skall kunna tala till medlemmarna av din
egen familj om deras andliga intressen. Men jag ämnar icke denna gång bedja dig
att göra bruk dessa tillfällen, oaktat detta är synnerligen viktigt. Icke
heller ber jag dig nu taga i akt varje tillfälle att ha ett litet vänligt
samspråk med dina kamrater, ty jag hoppas du ändå skall göra det.
Dylika tillfälliga samtal äro ofta till stor nytta och sätta
oss i stånd att åt andra meddela råd och uppmuntringar, grundade på vår egen
erfarenhet. Det är, emedan jag önskar att min sextioåriga erfarenhet skall
bliva en hjälp för eder, som jag anordnat dessa söndagsbudskap på papper till
mina kamrater över hela världen.
Men det är någonting
mer än detta, som jag begär. Jag säger, att du borde gripa tag om varje
tillfälle att lägga in ett ord om frälsning till de ogudaktiga, som äro
runtomkring dig.
Jag menar icke blott
och bart, att du bör besöka dem i deras hem, på deras sjukbäddar, på krogarna,
i verkstäderna eller annorstädes, fastän detta är viktigt -- så viktigt! Men jag
begär, att du skulle sticka in ett ord eller sätta igång ett litet samtal med
de människor, som du möter i spårvagnen eller på tåget, att när du köper eller
säljer, när du är på fabriken eller går på vägen eller vid något annat av de
tillfälliga sammanträffanden, som förekomma i vardagslivet, du skulle vara redo
att tala ett ord om Gud och frälsning.
Nu skola några av
eder säga: "Sådant kan jag icke göra; det har jag aldrig kunnat. Jag
tycker icke om det".
Kanske icke. Men
vänta något! Jag hoppas skola bli i stånd att visa dig icke allenast, att du
kan utföra detta välsignelserika arbete, utan också hur du skall finna glädje
uti att göra det.
För att kunna göra
detta, vill jag tillråda dig att:
1. Sätt dig i sinnet att tala om Guds vilja till den första
främling, som korsar din stig. när du går ut från denna lokal.
Var icke bekymrad,
för vad du skall säga! Den helige Ande skall förse dig med ord och välsigna dig
vid deras användning.
2. Håll skarp utkik efter tillfällena! Återigen säger jag:
Gud skall leda dig. Men varhelst det gives ett tillfälle, bemöda dig om att på
bästa sätt använda det! O, huru ofta få de icke komma och gå obegagnade, såsom
jag redan har sagt. Och huru skola vi icke en dag bli förtretade på oss själva,
därför vi icke ha använt dem!
Ja, förhåller det sig
icke så, att några ibland oss förebrå sig själva redan nu, att de låtit dylika
tillfällen gå sig ur händerna? "Varför talade jag icke till den mannen om
hans själ, när jag pratade med honom i spårvagnen?" Eller: "Varför
lät jag icke ett ord om frälsning undfalla mig till den där kvinnan, som jag
talade med på gatan?"
Understundom händer
det, att dessa, som Gud har givit oss tillfälle att tala till, helt plötsligt
bli nedlagda på sjukbädden och hädankallade. Då säga vi i vårt hjärtas
bitterhet: O, varför ,uttalade jag icke ett varningens ord, när jag hade
tillfälle? Nu äro de borta, utom räckhåll för mig till evig tid!"
Måhända skall Gud en
gång på domens dag ånyo upprepa detta "varför?" Därför
"Vaken!"
3. Då du talar till främlingar, akta dig för att onödigtvis
giva anstöt!
Tala ur ditt hjärtas
godhet med all tillbörlig aktning, och du skall bli förvånad över, hur långt du
kan gå, utan att framkalla ovilja. Och om någon skulle bli sårad, bör du be om
ursäkt, och du kan då påminna om, huru människorna korsfäste din Herre, därför
att han sade dem sanningen.
4. Men se till att du handlar ärligt mot dem, när du har ett
tillfälle!
I de flesta fall kan
du väcka intresse genom att berätta någonting ur din egen erfarenhet.
Vittnesbördet är
någonting underbart, och när det aflägges på ett blygsamt sätt och i tro till
Gud, berör det vanligtvis deras hjärtan, som höra detsamma.
5. För varje gång och hela tiden bör du anförtro dig åt Gud
och minnas att han är med dig.
Fäll inte modet, om
dina ord bli förkastade, eller om de mottagas med hån, eller om de till och med
kastas tillbaka i ansiktet på dig med eder och förbannelser!
Detta bevisar
ingenting. Kom ihåg, att det icke är du , utan den sanning du talar, som utför
verket. Dig ovetande, kanske den surdeg du meddelat är verksam i det hjärta du
nalkats, och det utsäde du sått kanske är på väg att bära dyrbar frukt.
Mina kamrater, låt mig fråga, huruvida ni praktisera denna
metod att jaga efter dyrbara själar?
Om det är så, lyckönskar och välsignar jag eder i Herrens
namn. Gån framåt, och förkovren eder mer och mer!
Om ni icke hava för
vana att tala för er Herre på detta sätt, vill jag att ni skola bedja honom
förlåta er denna er försummelse. Lova honom, att ni vilja börja genast att göra
så och börja i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar