Brev av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag. Detta är det sista i en lång rad vi publicerar i denna serie. Vi tackar signaturen "Frasse" i Ronneby för hjälpen att skriva av och dela med sig av dessa brev.
Kamrater och vänner!
Genom mitt budskap förra veckan kunna ni bilda er något
begrepp om de föreställningar jag hyser med avseende på kvinnans värde, vilken
ställning hon bör intaga och den behandling hon förtjänar i Frälsningsarmén.
Ni torde hava lagt märke till, att mina illustrationer voro
hämtade uteslutande från medlemmarna av min egen familj. Men det tjänade mitt
ändamål, emedan det är kvinnans rätta behandling av hennes egna anhöriga, som
jag just nu strävar efter att lägga er på hjärtat.
Mina känslor och tänkesätt med avseende på kvinnan i
allmänhet äro kända över hela världen.
Min måttstock i detta ämne står alltid framför er, och jag
önskar att hela Armén skulle omfatta den.
Först och främst
håller jag på kvinnans jämlikhet. Varje officer och soldat borde hålla fast
vid, att kvinnan är lika viktig, lika värdefull, lika duglig och lika nödvändig
för världens lycka och framåtskridande som mannen.
Olyckligtvis finns det inom varje samhällsklass ett stort
antal människor, som tänka annaorlunda. De klänga sig fast vid den gamla
föreställningen från förgångna tidevarv - att kvinnan såsom väsen är mannen
underlägsen.
För många är hon föga mer än en leksak på deras lediga
stunder. För andra är hon liksom ett stycke egendom, en slav uti allting utom
namnet. Ofta behandlas hon med mindre hänsynsfullhet med avseende på hälsa och
trevnad är hästarna framför våra omnibussar eller de kreatur, som gödas till
slaktning.
Nu har Frälsningsarmén gjort och gör något för att bekämpa
dessa hedniska och avskvärda begrepp.
Till att börja med har Armén påstått, att könen är jämlika
vid födelsen; jämlika i fråga om själens värde och förmåga att erfara sorg och
glädje; jämlika inför Gud och i den himmelse Faderens kärlek; jämlika i deras
del uti Jesu Kristi återlösning; jämlika i ansvaret att sprida frälsning och
utbreda Guds rike; jämlika med avseende å räkenskapsskyldighet på den yttersta
dagen; jämlika såsom medborgare i den himmelska staden och jämlika i duglighet
för den kommande evighetens sysselsättningar och fröjder.
Jag säger icke, att varje enskild förmåga hos kvinnan går
upp emot den motsvarande förmågan hos mannen, lika litet, som jag skulle vilja
säga, att varje särskild förmåga, som mannen äger, är jämlik med samma förmåga
hos kvinnan. De skilja sig båda till grad och karaktär. Men där den ena är
svagare är den andra starkare.
I fråga om viljekraft
och fysisk styrka till exempel, befinnes mannen ofta överträffa kvinnan. Å
andra sidan är kvinnan vanligtvis mannen överlägsen, då det gäller snabb
iakttageleseförmåga, kraft till uthållighet och likaså då det gäller styrkan av
hennes kärlek (den egenskap hos oss, som är mest gudalik).
På det hela taget säger jag därför, att kvinnan är jämngod
med mannen i fråga om värdet av sina gåvor och vidden av sitt inflytande, och
jag påstår, att, om man bara ger henne ett skäligt tillfälle, skall hon bevisa
det vara så.
Nu önskar jag, att ni
skola tänka över och omfatta denna sanning. Nej, ännu mer, jag skulle vilja, att
vi alla stode upp för den och uppvisade den för världen genom vårt eget sätt
att behandla våra kvinliga kamrater. Låt oss framför allt, både i teorien och
praktiken lära den åt ungdomen omkring oss.
Låt gossen ifrån sin tidigaste barndom lära, att hans syster
är lika god som han uti allt, vad som är viktigt i livet, måhända med undantag
av den fysiska styrkan, som han äger!
Låt flickan lära sig känna att hennes värde inför Gud och
människor är lika högt, som det skulle hava varit, om hon varit gosse!
Må de fullvuxna föregå barnen och de unga med ett ständigt
och levande exempel av den godhet och vänlighet mot kvinnan som alltid
uppenbarades av vår Herre Jesus Kristus.
Vare sig gift eller
ogift, må varje man behandla de kvinnor han känner med aktning, tålamod och
omtanke.
Varje man som fått sig en hustru anförtrodd, måste - och
skall, om han äger någon rätt känsla av manlighet uti sig - försvara hennes
intressen, kämpa hennes strider, vaka över hennes själ och till och med, om så
behöves, dö för hennes skull, såsom Kristus gjorde.
Låg oss alltså besluta
att bevisa kvinnan mera hänsyn i den henne av Guds försyn anvisade ställning
såsom hustru, moder, dotter och såsom kamrat i frälsningskriget!
Och angående denna punkt skall jag hava något ytterligare
att säga er en annan dag!