Vi behöver inte gräva djupt för att upptäcka en auktoritär ådra i västerländsk ateism som har pumpat blod in i rörelsen. Den ateistiske psykologen Nicholas Humphrey uppmanade Amnesty International redan 1997 att verka för ett förbud mot religiös uppfostran. Att berätta för sina barn att Bibeln är sann såg han som jämställt med att slå sönder deras tänder, och han manade Amnesty att beskydda barnen från allt ”religiöst nonsens”.
Evolutionsbiologen och professorn Richard Dawkins plockade upp samma tanke i boken Illusionen om Gud där han kommenterar sexövergrepp i katolska kyrkan med att säga att ett ännu större övergrepp är att barnet överhuvudtaget fostras till att bli katolik.
Journalisten och författaren Christopher Hitchens argumenterade för att ”religionen förgiftar allt”, att organiserad religion är den främsta källan till hat i världen och att den därtill är ”våldsam, irrationell, intolerant samt bunden med rasism, tribalism, trångsynthet, investerad i okunnighet, fientlig mot fri forskning, föraktfull mot kvinnor och förtryckande mot barn”.
Med en sådan inställning till religion blir det inte bara attraktivt utan moraliskt nödvändigt att auktoritärt avlägsna den från samhället genom olika förbud. Här ligger grunden för en förbudsinriktad ateistisk politik som spänner över olika partier. Om det är religiöst, är det med automatik något som är skadligt och som därför bör avlägsnas.
I själva verket är religion något alltför mångfacetterat och svårdefinierat för att en sådan inställning ska kunna bli praktisk politik. Om tro inte får undervisas i skolan, vad gör vi med tron på demokrati och mänskliga rättigheter? Om religion är intolerant, vad säger vi då om Dawkins och Hicthens dogmatiska antiteism?
Det är bra att religion har hamnat högt på samtidsdebattens agenda, i vårt pluralistiska samhälle är det en nödvändig diskussion. Men de auktoritära tongångarna klarar vi oss gott utan.
Läs mer HÄR.
Micael Grenholm, teolog och författare, Fellow vid Claphaminstitutet
Ola Samnegård religionsfilosof, Fellow vid Claphaminstitutet
Texten publicerad i Dagens Samhälle 2018-11-02
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar