Paulus ord till filipperna bottnar i en dyster verklighet, där vägran att tillbe kejsaren var förenat med livsfara. Men varje tid har sina egna motsvarigheter till kejsaroffret. Hur förhåller vi oss till det offentliga Sveriges förväntningar och krav? SEA:s Olof Edsinger skriver apropå en välkänd bibeltext.
Ett av Nya testamentets mest älskade brev är det av Paulus till församlingen i Filippi. Aposteln återkommer gång på gång till glädjen och välsignelsen med livet tillsammans med Kristus, och det är inte för inte som Filipperbrevet kallas för ”glädjens epistel”.
Bakom de frimodiga formuleringarna finns dock en problemfylld vardag. Paulus själv sitter i fängelse, och även för församlingen är förföljelsen ett ständigt närvarande hot. En av de viktigaste orsakerna till detta är den så kallade kejsarkulten.
Saken var den att Filippi var en romersk koloni, och många av provinsens invånare kände stor stolthet över relationen till Rom. Ett viktigt uttryck för detta var den livaktiga kejsarkulten, som konkret innebar att man bad och offrade till kejsaren – som provinsens högste beskyddare, men också som en gud i en människas gestalt.
Denna kult var dock inte bara ett valfritt tillägg. Den var ett påbud från kejsaren själv. Och var och en som vägrade att tillbe Caesar kunde räkna med förföljelse – i många fall med dödsstraff som konsekvens.
Samtidigt fanns det en grupp i Romarriket som hade förhandlat bort detta krav. Denna grupp var judarna, som hade en deal med kejsaren som gjorde att de slapp att vända sin tillbedjan till kejsaren – för att i stället be för kejsaren.
Så långt var allt frid och fröjd. Men nu uppstod det en ny och lite oväntad situation. Inom den judiska gemenskapen växte det nämligen fram en ny grupp, som visserligen vördade både Herren och de heliga Skrifterna, men som också tillbad en fattig snickare från Nasaret som Messias och Guds son. Konflikter uppstod, och gapet mellan de traditionella judarna och de Jesustroende växte.Saken var den att Filippi var en romersk koloni, och många av provinsens invånare kände stor stolthet över relationen till Rom. Ett viktigt uttryck för detta var den livaktiga kejsarkulten, som konkret innebar att man bad och offrade till kejsaren – som provinsens högste beskyddare, men också som en gud i en människas gestalt.
Denna kult var dock inte bara ett valfritt tillägg. Den var ett påbud från kejsaren själv. Och var och en som vägrade att tillbe Caesar kunde räkna med förföljelse – i många fall med dödsstraff som konsekvens.
Samtidigt fanns det en grupp i Romarriket som hade förhandlat bort detta krav. Denna grupp var judarna, som hade en deal med kejsaren som gjorde att de slapp att vända sin tillbedjan till kejsaren – för att i stället be för kejsaren.
Så långt var allt frid och fröjd. Men nu uppstod det en ny och lite oväntad situation. Inom den judiska gemenskapen växte det nämligen fram en ny grupp, som visserligen vördade både Herren och de heliga Skrifterna, men som också tillbad en fattig snickare från Nasaret som Messias och Guds son. Konflikter uppstod, och gapet mellan de traditionella judarna och de Jesustroende växte.Saken var den att Filippi var en romersk koloni, och många av provinsens invånare kände stor stolthet över relationen till Rom. Ett viktigt uttryck för detta var den livaktiga kejsarkulten, som konkret innebar att man bad och offrade till kejsaren – som provinsens högste beskyddare, men också som en gud i en människas gestalt.
Denna kult var dock inte bara ett valfritt tillägg. Den var ett påbud från kejsaren själv. Och var och en som vägrade att tillbe Caesar kunde räkna med förföljelse – i många fall med dödsstraff som konsekvens.
Samtidigt fanns det en grupp i Romarriket som hade förhandlat bort detta krav. Denna grupp var judarna, som hade en deal med kejsaren som gjorde att de slapp att vända sin tillbedjan till kejsaren – för att i stället be för kejsaren.
Så långt var allt frid och fröjd. Men nu uppstod det en ny och lite oväntad situation. Inom den judiska gemenskapen växte det nämligen fram en ny grupp, som visserligen vördade både Herren och de heliga Skrifterna, men som också tillbad en fattig snickare från Nasaret som Messias och Guds son. Konflikter uppstod, och gapet mellan de traditionella judarna och de Jesustroende växte.Saken var den att Filippi var en romersk koloni, och många av provinsens invånare kände stor stolthet över relationen till Rom. Ett viktigt uttryck för detta var den livaktiga kejsarkulten, som konkret innebar att man bad och offrade till kejsaren – som provinsens högste beskyddare, men också som en gud i en människas gestalt.
Denna kult var dock inte bara ett valfritt tillägg. Den var ett påbud från kejsaren själv. Och var och en som vägrade att tillbe Caesar kunde räkna med förföljelse – i många fall med dödsstraff som konsekvens.
Samtidigt fanns det en grupp i Romarriket som hade förhandlat bort detta krav. Denna grupp var judarna, som hade en deal med kejsaren som gjorde att de slapp att vända sin tillbedjan till kejsaren – för att i stället be för kejsaren.
Så långt var allt frid och fröjd. Men nu uppstod det en ny och lite oväntad situation. Inom den judiska gemenskapen växte det nämligen fram en ny grupp, som visserligen vördade både Herren och de heliga Skrifterna, men som också tillbad en fattig snickare från Nasaret som Messias och Guds son. Konflikter uppstod, och gapet mellan de traditionella judarna och de Jesustroende växte.
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar