- Josefine Arenius i Dagen -
Allting jag uppgav. Allting jag vann. Är det sant? Vad har jag gett upp? Vad har jag vunnit? Är det någon skillnad på mitt liv gentemot alla andras liv för att jag har gett upp något? För att jag har vunnit Jesus? Tankarna snurrar i bilen hem från ännu en predikoresa. Ännu en söndag då jag, med hjärtat i handen, ställt mig framför okända människor och sagt att vi måste börja tala om hur vi ska vara församling tillsammans. Förra sommaren förlorade vi min ingifte farbror. Efter ett långt och innehållsrikt liv gav hans kropp upp och vi var många som slöt upp för att tacka vår himmelske far för en varm och klok mans livsgärning. När den gamle missionärens kista bars ut ur kyrkan av hans söner och sonsöner sjöng vi tillsammans om den saliga vissheten om förtröstan, styrka och mod.
I bilen på väg hem från Pingstkyrkan i Västergötland drabbar sången mig igen. Jo, jag vet. Jag vet att jag inte kommer med några nyheter när jag säger att vi måste börja prata om hur vi är församling tillsammans. Jag vet att det görs i kyrkor och kapell över hela landet. Men jag tror inte jag sticker ut hakan för långt om jag hävdar att många av oss kristna i Sverige har hemfallit åt en slags trivseltro. Vi tror, vi säger det till folk som frågar, vi ber och vi blir glada när vi får eller hör om bönesvar.
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar