- Svenska Evangeliska Alliansens hemsida -
Det är uppenbart att människor i kristider söker sig till kyrkan och de religiösa samfunden. Så skedde i samband med Estoniaförlisningen, terrordådet på Drottninggatan och nu senast i samband med coronapandemin. Men kan kyrkan ge ett mer konkret hopp än något allmänt tal om att ljuset övervinner mörkret? Om man så här i påsktider undersöker hur de första kristna hanterade sitt största krisögonblick är svaret ja, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Enligt en studie från Köpenhamns universitet har Googlesökningar på bön ökat avsevärt i 75 länder i takt med smittspridningen. Sverige är inget undantag. Kanske handlar det inte om att söka svar utan snarare om tröst och mening. Skeptiker som tidigare avvisat alla former av Gudstro vill ha hjälp att förstå det som händer, inte bara på ett medicinskt plan. Britta Svensson berättar i en krönika i Aftonbladet om hur Gud blivit allt verkligare för henne: ”Jag upplevde mig vara vid vägs ände, som om ingenting annat skulle hjälpa. Än att be en bön”. I samma tidning skriver Per Bjurman: ”Det kan för de flesta svenskar kanske te sig främmande att börja orera om gud ens i sådant desperat läge, i synnerhet när det handlar om en skribent som aldrig rört sig i religiositetens farvatten. Men som någon amerikan, alltjämt oklart vem, sa under andra världskriget: Det finns inga ateister i skyttegravarna”. Plötsligt försöker vi förstå utifrån det kristna arv som vi tidigare sagt att vi lagt bakom oss.
I takt med moderniseringen skulle ju vi svenskar lägga tron på Gud bakom oss. Upplysning, vetenskap och beprövad erfarenhet – allt sådant var tillräckligt för att förklara verkligheten för oss. Tills vi plötsligt möter verkligheten. Vi inser då att det vi byggt upp är otillräckligt.
Läs mer här: https://www.sea.nu/kristna-har-historiska-skal-for-paskens-hoppfulla-budskap/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar