Mitt bestämda intryck är att den svenska kyrkan har börjat betrakta de övernaturliga inslagen i den judiska och kristna berättelsen som symboliska. Det är bilder för något annat. De är till för att tolkas.
Jag hörde Camilla Lif, en uppskattad präst i Katarina församling i Stockholm, hålla helgsmålsandakt i radion. Bibeltexten handlade om bespisningsundret när Jesus utspisar femtusen med fem kornbröd och två fiskar och får många korgar med mat över.
Hennes tolkning av undret, som jag uppfattade henne, var att den lilla pojken, som erbjöd det lilla han hade, satte igång en rörelse, som gjorde att all denna mat kom fram. ”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något”, sa hon. Mitt intryck var att hon duckade för tanken på ett simsalabim, där Jesus som en trollkarl bjöd på en uppvisning i mirakel.
Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren, som jag läser in i Camilla Lifs och många andra nutida prästers tolkning, handlar om att få hjälp att låta undret ske i det egna hjärtat. Kärleken och tron på att en inre förvandling kan ske är det centrala. Inte det yttre miraklet.
Vad gör Svenska kyrkan med miraklerna? Är det tid att omdefiniera dem? Ta bort det bokstavliga? Utveckla tanken på att vända dem till symbolik? Till metaforer? Och blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?
Det räcker inte att glida undan. Jag tror kyrkan måste tala klart om mirakler.
Läs mer här: https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-kyrkan-maste-tala-tydligare-om-tron-pa-mirakler/
PS
En passande rubrik till detta inlägg skulle kunna vara Jesu ord "Jag säger er att om de (lärjungarna) tiger, kommer stenarna att ropa"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar