Varje Nyårsdag minns jag
gudstjänsterna från min barndom. Det var gudstjänster som präglades av
allvarlig invigning. Året som gått låg nu bakom och framför fanns något fräscht
och oförstört. Böner och sånger handlade om att få börja om, att få en ny chans
och om att inviga sig inför det nya.
Inte minst minns jag den där
dikten – Nils Bolanders Sylvestertankar. Dikten handlade om någon som såg ett
pappersark, fullt av grova stavfel och språkfel. Betraktaren undrade vem
klåparen var, som hade skrivit den fula sidan, som helt klart fått betyget
”underkänd”. Så upptäckte betraktaren till sin förskräckelse att det var han
själv, och det fullskrivna arket var hans gångna år. Men så ser han en hand som
räcker honom ”ett nytt, bländande vitt, oskrivet ark” - hans nya år.
Och där faller betraktaren ner
inför Mästaren, som räckt honom arket och ber: ”Inte en bokstav vill jag skriva
utan att du håller i pennan, inte en mening utan att du formar den, inte ett
skiljetecken utan att du godkänt det.” Och mästaren svarar: ” Skrivare, skriv! I
en starkare hand har du utlämnat din penna. Nu är du äntligen mogen att skriva
en godkänd sida.” Och fylld av en outsäglig trygghet präntar så betraktaren de
allra första stavelserna på sitt nya år, som ”en pennfjäder i den Store
Skrivarens hand”.
BÖN
Jesus, låt mig alltid
börja i ditt namn allt vad jag gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar