”När jag genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, ger jag alltså inte
upp.”
(2 Kor 4:1)
Jag hörde i en
predikan talas om Itzhak Perlman, den världsberömde israeliske violonisten, som
blev gravt handikappad som barn, men som ändå utvecklades till en virtuos på
sitt instrument. Vi en konsert i New York hade musiken just startat. Orkestern
hade spelat sin introduktion och Perlman lägger fiolen till rätta för att
inleda sitt solo. Då brister en sträng. Alla förväntade sig att han skulle
avbryta musiken och sätta i en ny sträng innan han fortsatte konserten, men
till allas förvåning fortsätter Perlman konserten. Han ger sina åhörare deras
livs konsert, en fullödig musikupplevelse, trots att han spelade på en fiol med
endast tre strängar. Efter att ha tagit
emot de stående ovationerna, som möte honom när konserten var över, säger
Perlman: ”Den är min uppgift att spela med det som finns kvar.”
Perlman hade på
grund av sitt handikapp, tidigt fått lära sig att ”spela med det som fanns
kvar”. Du och jag har kanske förlorat en
del i livets stormar. Vi har kanske berövats något av det som var oss kärast i
livet. Men precis som Itzhak Perlman, är det vår uppgift att spela med det som
finns kvar, och att göra vårt yttersta för att spela väl.
BÖN
Herre tack för allt
som finns kvar i mitt liv. Hjälp mig att inte ge upp, utan göra mitt bästa och
spela så väl jag kan idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar