Frestelsen att låta sig styras av samtiden finns för varje generation av Guds folk. I dag är det inte marxismen som lockar, men andra ideologier som följt i dess spår. Som postmodernismens förnekande av sanning, queerteorier om avsaknaden av fasta könsidentiteter, allmän religionspluralism som likställer världens religioner. För att inte tala om individualismen – upptagenheten av det egna jaget – som går igen i det mesta som sker i vår kultur.
När vi tänker på profeterna i Bibeln är det nog framtiden vi förknippar dem med. De förutsåg vad som skulle komma att hända. Men tyngdpunkten hos profeterna låg ofta på ett annat område. Profeterna förutsade inte bara framtiden;de såg igenom samtiden. Deras blick fångades inte av ytan; de såg djupare och klädde av nutiden så att det gick att se vad som verkligen stod på spel. Utifrån den insikten kallade de folket till trohet mot Gud.
Ett profetiskt perspektiv förutsätter att man har en utgångspunkt utanför den egna samtiden, som kan kasta ljus över nuet. Distansen är här avgörande. Man behöver en utsiktsplats som sätter in samtiden i ett större perspektiv. Som när vi vandrar uppför ett berg och plötsligt ser hela landskapet breda ut sig fram för oss. Plötsligt ser vi hur de olika delarna hör samman.
För oss som kristna är det Skriften som är utsiktspunkten, som kan hjälpa oss att förhålla oss till nutiden. Den kristne är inte konservativ, som till varje pris vill bevara, eller revolutionär, som vill störta omkull det bestående. Nej, den kristne förstår nutiden utifrån vem Gud är och vad han har sagt.
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar