Den gångna veckan har vi använt en del tid att packa upp kartonger ifrån garaget. Då vi flyttade till Lettland för nio år sedan magasinerade vi allt vi hade.
Då vi återvände till Sverige tre och ett halvt år senare flyttade vi in i ett hus på Sundsgården utanför Stockholm. Då vi några månader senare flyttade till Norge tog vi med våra möbler och det mesta av våra ägodelar. Men allt fick vi inte med oss. Vi lämnade ett garage fullt med flyttkartonger och andra saker på Sundsgården.
Då vi fyra år senare kom tillbaka hem till Sverige, flyttade vi in i ett hus med ett stort garage. Det fylldes snart till bredden med allt vi hade med oss från Norge och som inte fick plats inne i huset. Efter några månader hämtade vi också hem allt som vi tidigare lämnat på Sundsgården.
Redan då vi flyttade in i huset försökte vi tala om för vår bil att vi inte hade något garage. Vi hade ett förråd. Jag är inte helt säker på att bilen helt tyckte att det var en bra lösning. Förrådet såg verkligen ut som ett garage utifrån.
Då det senare blev vinter och kallt kunde jag nästan höra bilen säga mellan frusna läppar "Alla andra bilar på gatan får ju köra in i garaget". Nu då det är sommar och varmt ser bilen ganska nöjd ut med att stå ute. Det gör ju alla andra bilar på gatan.
Vem vet, kanske kan vi någon gång i framtiden uppgradera vårt förråd till ett garage igen.
Men då vi packar upp gamla kartonger är det många minnen som väcks till liv. Bland annat hittade jag min gamla "predikobok" i en liten pärm i A6-format. Den är från tiden 1975/76 då våra liv blev totalt förvandlade i loppet av några dagar.
Både Rut och jag är uppvuxna med föräldrar som var frälsningsofficerare. Vi var båda musikledare på Stockholms 6:e kår på Kungsholmen. Men vi var med utan att riktigt vara med. Då jag ser tillbaka på den tiden brukar jag kategorisera mig som "kulturell salvationist". Vi gjorde allt som hörde till "frälsningsarmékulturen" utan att ha en egen levande relation till Jesus (Dessutom gjorde vi mycket som inte tillhörde "frälsningsarmékulturen").
Vi var på den tiden redan socialt väletablerade. Vi hade ett hus i Sollentuna, vårt första barn var fött och vi hade båda bra arbeten som vi trivdes med.
Men så blev vi drabbade av Gud. Vintern 1975 fick vi uppleva dopet i den Helige ande och allt blev förändrat. Då jag skriver allt, menar jag allt!!
Vi fick en omättlig hunger att läsa Bibeln. Vi läste Bibeln överallt hela tiden. Vi ville leva hela vår liv för Jesus.
Det första som hände var att vi öppnade vårt hem för en bönesamling varje fredag. Vem som helst fick komma. Där blev flera människor frälsta och många blev förnyade.
Det var där jag började predika och fyllde min lilla predikobok med handskrivna anteckningar. Mycket handlade om den Helige andes verk, om nådegåvor och om Andens frukt.
1/ Naturlig tro. Den tro som Gud tilldelat var och en (Rom 12:3).
Det är en tro som gör det möjligt att bli frälst. Då vi lever med Jesus är det naturligt att den naturliga tron tillväxer (2 Tess 1:3).
Vi får använda den tro vi har som en sköld mot den ondes angrepp (Ef 6:16)
2/ Trohet/trofasthet (Gal 5:22). En del av andens frukt.
Trofasthet/trohet mot Jesus, församlingen och omgivningen i stort.
Vår trofasthet tillväxer i helgelseprocessen. Frukten växer långsamt (Joh 15:2)
3/ Trons gåva (Mark 11:22-23) = Guds tro. Att i ett bestämt ögonblick bli av med alla tvivel om en bestämd sak. Som i berättelsen från Fagerporten Apg 3.
Idag är det söndag. Min lillasyster fyller 65 år, Sverige vann över Mexico i VM, solen skiner, Gud är god och hans ord är sant.
Ha en välsignad sommar!
Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar