Tidig söndagsmorgon i Västerås den 27 januari

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

För en gångs skull får vi vakna upp i våra egna sängar och i vårt eget hem. Grannarna som bott här i flera decennier frågar fortfarande "Trivs ni inte här? Ni är ju aldrig hemma?". Jo, nu är vi hemma och vi trivs.

Förra söndagsmorgonen skrev jag från den ekumeniska mötesserien i Mosjøen i Norge. Vi var då på väg till Dolstad kyrka för förmiddagsgudstjänsten.

Den gudstjänsten var ganska annorlunda än de övriga i serien. De övriga gudstjänsterna hölls i Pingstkyrkan, som disponerar den största möteslokalen i staden. I Dolstad kyrkan var det traditionell Luthersk gudstjänstform med både barndop och nattvard. 

Inför min predikan fick jag välja mellan att klättra upp i den högt belägna predikstolen eller stå på golvet. Jag kalkylerade snabbt fördelar och nackdelar med de tillgängliga platserna för predikan. För att komma till predikstolen måste jag gå upp för en brant trappa och sedan gå en lång gång utefter kyrkväggen för att slutligen komma fram till predikstolen, högt över huvudet på gudstjänstbesökarna. Jag ville ju inte se ned på folket i kyrkan och jag ville inte heller tala över huvudet på församlingen. Dessutom vill jag ju inte placera mig själv högre än den förgyllda ängeln som hängde i taket, så det blev golvet.

På tal om den förgyllda ängeln som hängde i taket hade han en skål i sina framräckta händer. Vi trodde att det skulle symbolisera ett rökelsekar, men där hade vi fel. Då det var dags för barndopet började den förgyllda ängeln röra på sig. Sakta och andäktigt sänkte sig ängeln ned och någon gick fram och hällde vatten i skålen och sedan var allt förberett för barndopet. Då barndopet var över höjde sig ängeln värdigt och återtog sin plats uppe i höjden. Kyrkan byggdes i början av 1700-talet och ängeln såg inte så väldigt modern ut, så han kanske har varit med hela tiden. Han visade i alla med all önskvärd tydlighet det som de flesta får uppleva i livet. Ibland går det upp och ibland går det ned. I alla fall för den förgyllda ängeln i Dolstad kyrka

Sedan var det avslutningsmöte Pingstkyrkan på kvällen. Även vid det tillfället var det många som sökte sig fram för bön och förbön. I mina förberedelser för mötesserien hade jag bett att mötena skulle uppmuntra pastorerna, prästerna och officerarna till större frimodighet och tro samt att någon/några skulle bli frälst.

Det första målet är inte speciellt mätbart. Hur många skulle bli uppmuntrade och hur mycket? Det andra målet, att någon skulle bli frälst, är däremot lättare att mäta. Vi fick vänta till den sista gudstjänsten för att se det hända.

Sedan blev det måndag morgon. Klockan 06.00 blev vi hämtade av taxin som tog oss till flygplatsen för det första av tre flyg som skulle ta oss till Arlanda. Därefter var det flygbussen och lokalbussen som tog oss hela vägen hem.

Efter en natt hemma bar det i väg på en mentorsresa med bil för att besöka några av våra fantastiska officerare i landet. Efter tre dagar och 117 mil kom vi hem igen och nu är det söndagsmorgon och snart dags att åka till mötet på kåren i Västerås. 

Ha en välsignad ny vecka
Peter Baronowsky

Den förgyllda ängeln i Dolstad kirke

Rut predikar i Pingstkyrkan i Mosjöen

Under kyrkkaffet kunde vi beskåda Dolstad kirke byggt som pepparkakshus, med exakta proportioner mätt med laser.