Bibeln förtjänar sin särställning i grundskolan

Det brukar ibland sägas att den västerländska kulturen går tillbaka till tre uråldriga städer: Aten, Rom och Jerusalem. Saken kan även uttryckas med att vårt samhällsbygge vilar på tre kullar: Akropolis, som symboliserar konsten, filosofin och politiken; Capitolium, som symboliserar den romerska rätten; och Golgata, som symboliserar västerlandets andliga rötter.
Mot denna bakgrund var det häpnadsväckande när Skolverket i sitt förslag till ny kursplan för grundskolan valde att helt plocka bort Antiken ur historieämnet. Detta väckte därför upprörda känslor, och efter några dagar kom beskedet att Skolverket backade: Även framöver ska våra svenska skolbarn få lära sig grunderna i Antikens historia.

Därmed är dock bara två tredjedelar av treklangen räddad. Det nya förslaget – vars remisstid sträcker sig fram till i dag – innehåller nämligen förändringar även i skrivningarna om det kristna arvet. Aten och Rom är alltså räddade, men Jerusalem hänger löst. Visserligen menar man att våra barn även framöver ska få lära sig om olika ”religiösa urkunder”, men specifika hänvisningar till ”Bibeln” har tagits bort såväl i religions- som i historie- och samhällskunskapsämnet.
På motsvarande sätt har man i ämnet musik tagit bort skrivningen att man ska lära sig ”några av de vanligaste psalmerna” för att i stället tala om ”musikaliska traditioner vid olika högtider”. Som tidningen Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund påtalar öppnar detta för ett betydande godtycke från lärarnas sida: ”I den ena skolklassen får eleverna lära sig de klassiska julpsalmerna, i klassrummet intill blir det ’Hej tomtegubbar’ och ’Nu är det jul igen’ för hela slanten.”

Det är svårt att inte tolka dessa förslag som ett uttryck för såväl historielöshet som en beröringsskräck inför vårt kristna kulturarv.

Läs mer här:  http://olofedsinger.se/bibeln-fortjanar-sin-sarstallning-i-grundskolan-dagens-samhalle/