Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet
Den gångna veckan har jag huvudsakligen tillbringat på Jelöy kurscenter i Norge (bilden).
Måndagen började med tidig avfärd 05.30 för att med buss ta mig till Oslo och vidare söderut till Moss. Där mötte mellansonen för att ta mig den sista biten ut till Jelöy. Där har Frälsningsarmén ett utbildningscenter med Folkhögskola, kurscenter officersskola och ett antal idrottsplaner. Där är mellansonen lärare och där har vi själva bott 13 år av vårt yrkesverksamma liv. Det känns nästan som "hemma".
Anledningen till mitt besök på Jelöy var NLDI-kursen (Nordic Leadership Development Institute = Nordiska ledarutvecklingsinstitutet). Det är en ledarutbildning för officerare i Frälsningsarmén som Rut och jag var med att starta och genomföra för lite mer än tio år sedan. Vi har även haft en del undervisning på de olika kurserna.
NLDI-kursen är en två-årig utbildning där kursdeltagarna samlas en vecka varje termin och däremellan pågår kursen som en distansutbildning. Den här gruppen startade vårterminen 2019 och blir färdiga höstterminen 2020.
Deltagarna på kursen kommer från Norge, Sverige, Danmark, Finland, Island och Lettland och kursspråket är engelska.
Veckan på Jelöy Kurscenter gav även en extra bonus: möjlighet att krama om de tre barnbarnen som bor på området. Yngsta barnbarnet Charlie, drygt ett år gammal, kände igen farfar även om det inte är så ofta vi träffas.
På fredagskvällen kom jag tillbaka hem till Västerås. Det är skönt att få sova i sin egen säng!
På tal om barnbarn blev jag igår kväll påmind om att även jag en gång i tiden var ett barn. I lördags kväll ringde någon som jag inte haft kontakt med på många, många år. Han presenterade sig med orden "Hej, det är kapten Miki". Jag visste omedelbart vem det var. I slutet på 1950-talet tillbringade jag alla mina somrar i Tranås. Där tillbringade också en annan ung pojke sina somrar på en bondgård i Uddesbo. Vi brukade leka i lagården i Uddesbo och vår favoritlek hämtade inspiration från en liten serietidning som hette "Vilda Västern". Min kamrat var två år äldre än jag så han tog rollen som hjälten "Kapten Miki". Min roll var Kapten Mikis hjälpreda Windy som normalt var berusad och satt baklänges på hästryggen.
Min kamrat blev sedermera överste i Frälsningsarmén, men i min ögon var han alltid bara kapten, kapten Miki, och då han plötsligt hörde av sig hade vi ett långt samtal. Det är märkligt hur många detaljer man kan minnas då man börjar tala om gamla tider.
Men nu är det söndagsmorgon och nu laddar vi om för en ny vecka och jag ber att du ska få en välsignad vecka.
Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar