”Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.
Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade
klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett
jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren
var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han
ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då
ljöd en röst…” (1 Kon 19:11-13)
Vi går ofta långa promenader. Då
pratar vi om allt som hänt runt omkring oss. Ibland skrattar vi. Ibland gråter
vi och ibland ber vi.
En tidig höstdag hade vi bestämt
oss för att gå en ”tyst” promenad. När vi hade gått en stund upptäckte jag att
jag hörde en massa saker. Jag hörde saker rent fysiskt. Jag hörde en bäck, som
porlade vid sidan av vägen och ljudet från bäcken blandades med en underbar
fågelsång. Men jag hörde också en massa saker i mitt inre, och jag kunde
lyssna. Jag hörde Gud tala, och jag bara visste att det var han.
BÖN
Herre, förlåt oss att
vi ofta är så upptagna med att tala till, och med varandra. Ibland talar jag
också till Dig så mycket, att jag inte urskiljer din röst mitt i bruset och kan
höra vad du vill säga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar