Brev
nr 18 av General William Booth från början av 1900-talet. Brev som
lästes upp på alla frälsningsarmékårer världen över varje söndag.
Kamrater och vänner!
I förra veckan talade jag till eder om plikten att vittna
för främmande personer, med vilka ni tillfälligtvis komma i beröring, om värdet
av frälsning och vikten av att tjäna Gud. Vid samma tillfälle lovade jag något
litet hjälp åt dem, som ha svårt att fullgöra detta värv. Denna morgon ämnar
jag infria mitt löfte.
Men, innan jag går
vidare, vill jag anmärka, att denna obenägenhet att tala till främmande
personer icke är något egendomligt för oss såsom ett folk. Tvärtom är det väl
bekant, att måhända ingen avdelning av de kristnas samfund för en mera frimodig
och öppen bekännelse av sin tro, än vad vi salvationister göra. Vår religion
är i särskild mening en religion, som "utropas på hustaken".
Dock finnes det ännu
rum för en ofantlig förbättring, när det gäller talandet till människor
runtomkring oss, och jag önskar att få till stånd en soldatkår, som djärvt
skall skrida till anfall och rycka fram. Jag vill att du skall vara en ibland
dem.
Nu önskar jag att fråga efter skälet till denna
ovillighet att tala, på det sätt jag har beskrivit, om ett ämne av så gripande
art och så oändlig betydelse.
1. Det första skälet kunna vi spåra i vanans makt. Religiösa
människor i allmänhet tala icke om sin religion inför offentligheten; i alla
händelser icke om sin personliga erfarenhet därav. Gud och hans tjänst, anse
de, böra endast omtalas vid vissa tillfällen och på vad som kallas heliga rum.
Att tala om Kristi
kärlek, själens värde, syndernas förlåtelse och hoppet om himlen i en järnvägskupé
eller ett varumagasin eller vid vägkanten eller vid tébordet, skulle av många
som bekänna sig vara kristna, anses gränsa till vanhelgande.
Nu har utan tvivel många salvationister blivit i hög grand
påverkade av de kristna runt omkring dem och har fallit i några av dessa vanor.
Men när vanor är dåliga, bör vi lägga bort dem.
Vi böra icke tillåta
massorna utanför våra dörrar att bryta Guds lagar, trampa Hans nåd under sina
fötter och förgås utan ett varningsord om den fara, i vilken de sväva. Att tala
till dem, såsom jag har föreslagit, är ett sätt att uppfylla denna plikt, och
huru vi än må betrakta den, måste plikten uppfyllas.
2.Ett annat skäl till försummelse av detta sätt att vara
nyttig, kunna vi finna däruti, att rätt många soldater icke inse, att det är
deras plikt att inlåta sig därpå.
Många soldater, jag
är ledsen för att säga det, inse icke, att det är deras plikt alls att rädda
syndare. De känna intet ansvar för deras grannars själar, som bo nästintill
dem.
De låta dem helt
lugnt och bekvämt gå ned till helvetet, så vitt på dem ankommer. Ännu
mindre skulle de blottställa sig för att
bli förolämpade genom att tala till dem i en buss, ombord på en ångbåt
eller ute på en väg.
Vilken förfärlig
blindhet är icke detta! Må Gud öppna ögonen på alla sådana, som möjligen äro
närvarande här idag!
3. Tanklöshet äro ännu ett skäl. De tänka icke därpå för
stunden.
O, huru ofta har jag
icke sörjt över tillfällen, som blivit förspillda av brist på eftertanke för
stunden! Varför, har jag sagt till mig själv, tänkte jag ej därpå? Det
tillfället kan jag aldrig mera få igen, och törhända får jag aldrig något
annat.
4. Ibland kan orsaken spåras uti en känsla av falsk
vänlighet. Man är rädd att såra folks känslor. Jag fruktar, att detta är
orsaken, varför mången stackars syndare lämnas i mörkret.
Man antager utan
vidare, att religionen är ett ovälkommet samtalsämne och därför oangenämt: då
däremot i många fall några ord om de eviga tingen skola vara rätt välkomna och
av en salvationist -- såsom jag sade i förra veckan -- väntade.
5. Tyvärr finnes det ännu ett annat skäl, vilket är ett allt
annat än lyckligt sådant; salvationisten är full av ovisshet, med hänsyn till
sina egna erfarenheter.
Blott allt för ofta
är hans stämma tyst, emedan hans egen själ är på sned. Det är sant, att
främlingen, som sitter vid hans sida, kanske ingenting vet om hans
obeständighet och hans otro: men den vännen, vilkens namn är Samvete och som
bor inom honom, vet, huru sakerna stå emellan honom och Gud.
Under det att soldaten
säger till sig själv: "Skall jag tala till denne man om hans själ eller
bjuda honom till vårt möte?" säger Samvetet: "Skulle det icke vara
bäst att laga att ditt eget hjärta och liv komme i den rätta ställningen, innan
du börjar att bota andra? Läkare, läk dig själv!"
6. Men ännu vanligare är, att denna motsträvighet finner sin
grund uti en besynnerlig känsla av blygsel, som smyger sig över sinnet, när det gäller att tala till främmande
personer om frälsning.
II. Låt mig infria mitt löfte genom att giva eder två eller
tre antydningar, som kanske kunna hjälpa eder att besegra dessa känslor av
blygsel.
1. När du ser ett tillfälle att tala, tag modigt
korset på dig, och skrid omedelbart till fullgörande av din plikt!
2. Lyssna icke till några som helst
invändningar från ditt eget försagda hjärta, som vill förmå dig till tystnad!
Låt icke heller hindra dig av tanken på vad andra människor skola tänka eller
säga om dig! Om du ser ett tillfälle att tala för din Herre och vinna en själ
ifrån dödens väg, grip där och då fatt om det!
Tag dig till vara för
den farliga föreställningen, att vi icke skola tala för Kristus, med mindre vi
känna oss manade därtill genom en särskild den helige Andes inre maning.
John Wesley berättar,
att han en gång blev så tilltalad av denna lära, att han beslöt att pröva vad
den dugde till. Följaktligen, då han var på väg, med diligens till London, åkte
han ända från York till Barnet, utan att känna sig manad att tala till en enda
själ. Då, säger han, kastade han denna föreställning över bord och begynte
återigen att tala till alla, som han mötte.
Tillfället till detta
och varje annat sätt att vara nyttig utgör den verkliga kallelsen därtill.
3. Vid början bör du
alltid anförtro dig åt Gud, för att få hans välsignelse och ledning vid allt,
vad du säger och gör.
4. Räkna på, att varje individs samvete, till
vilken du talar, är på din sida, huru världsliga de än må se ut och med huru
mycket hån och likgiltighet de än må behandla dig.
5. Vinnlägg dig om att utföra arbetet på det
mest verksamma sätt! Närma dig till alla och envar med aktning,. Behandla med
tillbörlig vördnad dem, som synes tillhöra en högra samhällsklass än du själv.
6. Genom övning skall du vinna den förnämsta
förutsättningen för detta slags arbete, vilket är mod. Övning, tillräcklig
övning och ännu mer övning skall förbättra dina begrepp; övning skall sist och
slutligen göra dig fullkomlig.