Tidig söndagsmorgon på Torp-konferensen den 23 juni

 

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Den här veckan har vi varit på den årliga Torp-konferensen utanför Örebro
(Bild 1). Det är andra året som Frälsningsarmén är en del av konferensen.

Vi anlände till Torp sent på torsdagskvällen lagom till den stora kvällskonserten klockan tio. Det var Vasa Band och Vasa Gospel från Vasakåren som hade konserten och den stora ladan var fylld av en entusiastisk publik (Bild 2).

På fredagen, som också var Midsommarafton, kom även yngste sonen med familj från Stockholm: Föräldrarna Stefan och Karin samt barnen, Vendela och Nina.
I midsommarfirandet ingick naturligtvis dans kring midsommarstången (Bild 3). Imponerande hur de lyckades få den stora mängden av människor att röra sig till de gamla traditionella midsommarsångerna.

Bland alla tälten på Torp-konferensen fanns även Frälsningsarméns tält (Bild 3). Under dagarna på Torp fanns det ett antal seminarier och flera av dem leddes av folk från Frälsningsarmén och på lördagskvällen var talaren på mötet kårledaren på Frälsningsarmén i Halmstad, Johanna Samuelsson (Bild 4).

Men det är en sak som jag måste berätta. Vid frukosten igår morse stod jag och bredde mina smörgåsar och före mig i kön stod en gammal god vän. Vi har känt varandra under hela vår uppväxt och då vi stod där och gjorde iordning våra smörgåsar började han lågmält berätta om något fantastiskt som hänt kvällen innan. Jag försökte vara koncentrerad och lyssna, men tio meter från mig stod ett av våra barnbarn vid brödrosten och tittade på mig. Det var för långt avstånd för att hon skulle ropa på mig men hennes blick ropade: "Farfar, ser du inte att jag behöver hjälp!!!" Jag ursäktade mig inför min gamle vän som berättade något för mig och rusade till barnbarnet som inte fick igång brödrosten. Jag såg på en gång vad man måste göra. Jag tryckte på en knapp och brödrosten började rosta barnbarnets brödskiva. Hon tittade på mig igen och blicken sa: "Nu är det bra farfar. Nu kan du gå." Och där stod jag mellan brödrosten och bröddisken och försökte komma ihåg vad det var mannen före mig försökte berätta mig. Här kommer berättelsen:

Han var musikant i Vasa Band och musikanten som satt vid hans sida i musikkåren hade varit ute för en olycka i en simhall för fem år sedan. Hon hade ramlat och slagit i huvudet i det hårda golvet. Hon fick en hjärnskakning och förlorade rörelseförmågan i vänster arm. I fem år hade hon lidit av sin skada som gjorde att hon hade svåra smärtor och inte kunde sova så bra på nätterna. Dessutom spelade hon piano förutom att hon spelade horn i musikkåren. Och den lama armen gjorde att hon inte kunde fortsätta att spela piano. Och igår kväll blev hon helad!! Så långt hade han kommit då jag fångades av barnbarnets panikslagna blick vid en brödrost som vägrade att rosta hennes brödskiva. Då jag kom tillbaka till bröddisken hade min gamle vän förvunnit utom synhåll. Men jag berättade vad jag hade hört för dem som satt vid vårt bord under frukosten.

Senare under dagen började det regna och det blev fullt i Torp-konferensens bokhandel. Där träffade vi många gamla vänner och medan vi talade med ett par kom en annan av musikanterna från Vasakårens musikkår. Då våra blickar möttes tror jag att hon förstod att vi visste om vad som hade hänt. Hon visade oss en av böckerna som hon var på väg att köpa och sa att nu måste hon läsa på vad det egentligen var som hade hänt. Boken hon visade oss hade vi läst och sålt i vår webbshop: Dokumenterade mirakler av Micael Grenholm. Hon berättade om sin musikantkamrat och den lama armen som hon fick flytta med sin högra arm.

I slutet på dagen var vi tillsammans med några tusen personer samlade inför kvällens möte. Vi väntade på att få höra Johanna Samuelsson predika. Men innan dess var det en del lovsång och information och så var det dags för ett vittnesbörd och vi förstod ganska snart att det var musikanten med den lama armen som gav sitt vittnesbörd. Hon höll upp sin vänstra arm, som hon inte kunnat lyfta under på fem år, och vinkade med vänstra handens lillfinger som var den enda delen av vänstra armen som hon kunde röra. Fylld av tacksamhet till Gud berättade hon allt hon gått igenom då hon måste lära sig att leva med en arm.

Men nu är det söndagsmorgon och snart dags att gå ned för att äta frukost. Sedan åker vi till förmiddagsgudstjänsten och sedan kör vi hem igen och snart är det dags för en ny vecka.

Jag önskar dig en välsignad ny vecka
Peter Baronowsky