BERÄTTELSEN OM DAGBOKEN

 

BERÄTTELSEN OM DAGBOKEN

Det var i början av 2008. Rut och jag hade ansvarat för FASI (Frälsningsarméns Sociala Institut) i tjugo år. Då var det som om Herren sa: "Det är inget fel med det ni håller på med, men det kanske räcker nu". Och det var nog så vi kände. Vi hade gjort vad vi skulle i den positionen.

Vi hade bedrivit kristen undervisning i mer än trettio år och vi hade en längtan att skriva böcker om det vi undervisat om under så många år. Vi funderade på att säga upp våra tjänster, gå i en tidig pension och använda vår tid till att skriva.

Nu blev det inte så. Det blev Lettland för oss istället. Men det vi gjorde innan dess, den våren, var att vi startade en kristen hemsida, rupeba.se. Namnet låter kanske lite konstigt, men då vi skulle registrera vår firma försökte vi med än det ena, än det andra namnet. Vi ville ha ett tydligt "kristet" namn som varudeklaration, men vi fick tillbaka varje förslag vi sände in, med svaret att det namnet redan var upptaget som företagsnamn. Till slut blev det namnet rupeba, ru för Rut, pe för Peter och ba för baronowsky.

Den 1 april 2008 startade vi vår hemsida. Vi ville vara en tydlig röst för klassisk kristendom i en värld där troheten till Gud och Bibeln avtog mer och mer.

Från den första dagen och sedan varje dag skrev Rut "Dagens Andakt". I början av hösten tändes idén att ge ut dessa andakter i en bok som kunde bli färdig till jul. Det blev en hektisk tid eftersom det första kvartalet av året inte var skrivet än. Vi började ju den första april. Men i november var manuset färdigt och vi skickade in boken för tryckning och vi funderade nog en del, om någon skulle vara intresserade av att köpa boken. Vi lyckades få en notis i Stridsropet om boken efter att chefredaktören hade läst boken. Annars var den enda plats vi annonserade på, vår egen hemsida. 

Jag väntade varje dag om det skulle vara någon som var intresserad. I början av december fick vi så ett mail från en av divisionscheferna som beställde boken som julklapp till alla officerarna i divisionen. Då hade vi ännu inte fått några böcker från tryckeriet. Men böckerna kom och vi kunde skicka vårt första stora utskick till officerarna i god tid före jul.

Den första tryckningen betalade vi privat och sedan har vi fortsatt att ge ut böcker med de medel vi fått in från bokförsäljningen.

Efter att vi hade flyttat hem från Norge fick vi varje år inbjudningar från olika platser i Norge till att tala på olika bibelhelger. På en sådan bibelhelg i Moss, som hade varit vår hemkår i nio år, visade vi Dagboken och frågade nästan på skämt om någon ville översätta den till norska.

Efter bibelstudiet kom en av våra tidigare elever, Marianne Spohr, och sa att hon gärna ville försöka översätta den. Det fick hon gärna och hon översatte och publicerade andakterna först på en kristen sida, där hon var redaktör. Det blev en andakt om dagen. Och så blev den norska boken färdig.

På påsken 2013 var vi talare på en stor påskkonferens för "Over de 60" med mer än 150 deltagare på ett Rica Hotell i Norge. Den norska Dagboken hade just blivit färdig så jag packade in ett antal kartonger med böcker i bilen. Jag fick bära in den ena kartongen efter den andra, så där och då fick den norska boken också en bra start.

Samtidigt som Marianne höll på att översätta boken till norska översatte Sven Ljungholm den engelska boken som fick titeln "Simple Musings for Simple Living".

Den svenska boken har sålt bra och gjort det möjligt att finansiera den norska boken.

Den norska boken har sålt ännu bättre (ca 400 exemplar mer än den svenska).

Däremot har vi inte funnit några riktigt bra kanaler för den engelska översättningen. Är det någon som har ett tips? 

Vi är överväldigade av mottagandet av Dagboken. Vi upplever att Guds hand har vilat över den på ett särskilt sätt. Nästan var vi än kommer i olika mötessammanhang möter vi människor som säger att de läser Ruts andakter, och att de har blivit berörda av det de läst. Jag tror att Ruts andaktsbok är mycket mer känd än vad Rut och jag är tillsammans.

Ett exempel:
Vi var talare på en ekumenisk mötesserie i ett mindre samhälle i Norge. På söndagen var vi, tillsammans med kårledarna, hembjudna till ett par på middag. Paret hade sedan en tid varit med på kåren på orten. Efter middagen berättade de sin historia.

De hade vuxit upp i en av frikyrkorna i staden och församlingen var deras liv. Men så uppstod det oenighet i en fråga, och paret blev utfrysta från gemenskapen. De bodde kvar i samma stad som de övriga församlingsmedlemmarna som hade varit deras "familj", men det var som en mur av is mellan dem. 

De levde nästan ett år i totalt mörker. Under den tiden fick de ett exemplar av Dagboken av kårledaren och de berättade nu för oss, att nästan varje dag under den mörka tiden, var det som om dagens andakt träffade dem. Det var precis som att den var skriven just till dem i den situation de befann sig i då. De sa till och med att det var den boken som hjälpte dem att komma tillbaka en församlingsgemenskap igen. Denna gång på Frälsningsarmén.

Det var ju det vi drömde om då vi startade skrivandet. Att förmedla ord från Gud till "uppbyggelse, förmaning och tröst." (1 Kor 14:3)