”Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick syn på en brunn.” (1 Mos 21:19)
Hagar hade fått fly med sin lille son. Förtvivlad irrade hon omkring i öknen utan hopp. Så tog vattnet slut. Hagar visste att nu var slutet nära både för henne själv och för hennes son. Så lade hon barnet, som grät högljutt, tillrätta under en buske och gick bort en bit. Det var outhärdligt att se sitt barn dö. Sedan står det ”Men Gud hörde pojkens gråt… och sade till Hagar: Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd” (vers 17). Det verkar inte som om Hagar ens hade orkat be till Gud, för det står att Gud måste fråga Hagar hur det var fatt. Men Gud visste var räddningen fanns och han öppnade hennes ögon så att hon fick se en brunn, och så blev hon och pojken räddade.
Vi kan komma i situationer i livet, där allt hopp tycks var ute. Vi känner oss som om vi irrar omkring i en öken utan vatten. Vi kanske till och med har flytt bort från vårt ansvar, för att vi inte orkar finnas nära när katastrofen ska fullbordas. Vi kanske glömt bort att be i vår förtvivlan, precis som Hagar. Då frågar Gud: Hur är det fatt? Han vill att vi ska tala om våra behov för honom. När vi gör det ska han öppna våra ögon så att vi kan se lösningen i vår förvirrade situation.
BÖN
Herre tack för att du
vakar över dem som tillhör dig. Tack för att du vet var räddningen finns och du
ska öppna våra ögon så att vi kan se en lösning på våra problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar