BERÄTTELSEN OM LÄRJUNGATRÄNINGSPROGRAMMET

Då jag skriver detta inlägg håller Rut och jag på att utbilda en grupp ledare i lärjungaträning. Utbildningen håller på i nio veckor. Tanken är att de som går utbildningen sedan ska vara ledare då man i början av nästa år ska erbjuda samma lärjungaträningsprogram till en vidare grupp i kåren.

Under 20 år var Rut och jag ansvariga för ett utbildnings- och utvecklingsinstitut inom Frälsningsarmén. Det hette Frälsningsarméns sociala institut, men kallades oftast bara FASI.  Vi utbildade medarbetare och officerare inom Frälsningsarméns socialtjänst och producerade olika studiemateriel på vårt kurscenter i Lännersta utanför Stockholm.

2005 kom Frälsningsarméns dåvarande landsledaren, kommendör Rolf Roos till oss och bad oss se på ett lärjungaträningsprogram som han hade fått med sig hem från Chicago. Han hade just kommit hem från en världskonferens för alla landsledare i Frälsningsarmén, där det här lärjungaträningsprogrammet hade presenterats. Det var ett program från Growth Ministries, författat av Dr. Charles Lake och man hade börjat använda programmet i Frälsningsarmén i USA. Vi tog emot programmet och lovade att se på det.

Någon vecka senare hade vi ett samtal med kommendören om programmet och vi avrådde honom från att översätta programmet. Vi var båda pedagoger och trodde vi visste hur ett sådant program skulle vara utformat. Vi vände oss emot att man i deltagarhäftet skulle skriva in ett ord på en prickad linje i texten allteftersom ledaren undervisade, och vi talade om för kommendören att sånt håller man inte på med nuförtiden. Men kommendören gav sig inte. Han bad oss översätta materialet och testa det på en grupp. Och så blev det.

Vi fick i uppdrag att testa materialet på en grupp som bestod av åtta frälsningsofficerare. De kom från hela landet och representerade Frälsningsarméns alla divisioner i Sverige.

De utvalda officerarna reste till oss varannan vecka för att gå igenom de nio lektionerna i programmet. Rut och jag var handledare och varje deltagare skulle varje vecka skicka in sin "loggbok" som de fört dagligen och så skulle vi kommentera vad de skrivit.

Efterhand som kursen fortgick såg vi vilken effekt programmet hade på deltagarna. Det vi såg gjorde att vi fick revidera vår negativa uppfattning om det. Vi såg många exempel på hur livsförvandlande kursen kunde vara för den som tog det på allvar. Vi översatte deltagarboken och handledarpärmen och lät trycka materialet.

Så började vi anordna kurser för handledare i denna Lärjungaträning. Vi introducerade programmet för alla kårer som ville använda det. Divisionscheferna bildade en egen grupp som tillsammans gick igenom materialet. 

Några år senare var Rut och jag i Argentina. Vi skulle tala på två konferenser i den västra divisionen i Argentina. Dels en kvinnokonferens (Rut), dels officersmöten för alla officerare i divisionen (Rut och Peter). Det var en tvådagars bilresa till platsen för konferenserna. Vi åkte tillsammans med vårt värdpar, som också kulle vara våra tolkar från engelska till spanska. Och vi berättade entusiastiskt om vårt lärjungaträningsprogram. Någon gång under resan berättade de att de hade med sig flera kartonger med ett studiematerial i bilen. De var ombedda att dela ut detta till kårledarna som var på konferensen. De beklagade sig lite, eftersom officerarna var ganska trötta på allt material som skickades ut från Högkvarteret. Men då vi kom fram och materialet packades upp, såg vi med förtjusning att det var vårt Lärjungaträningsprogram på spanska som vi hade haft med oss i bilen hela vägen.  

Då vi kom fram berättade vårt värdpar vad vi hade sagt om materialet. Det resulterade i att de inte alls var negativa till det nya materialet. Tvärtom! Det anordnades en särskild samling där den ena kårledaren efter den andre fick komma fram och ta emot sin kartong med böcker och Rut och jag fick lägga händerna på, och be för varje kartong och för varje kårledare. Man kan nästan säga att Lärjungaträningsprogrammet förföljde oss under denna tid.

När vi kom till Lettland lät vi översätta programmet till lettiska och erbjöd en kurs för alla kårledare.

När vi kom till Norge, några år senare, lät vi översätta programmet till norska. Vi erbjöd programmet till alla löjtnanter, som var vårt speciella ansvarsområde där. Frälsningsarméns ungdomskonsulent "tände" på programmet och gjorde en speciell variant av programmet för tonårsarbetet, efter tillstånd från Dr. Charles Lake. Tonårsprogrammet fick namnet "Jeg? En disippel?"

Vi har också använt programmet på en tvåårig nordisk officersutbildning NLDI (Nordic Leadership Development Institute). Officerarna samlas en vecka per termin och resten av studierna bedrivs på distans. Lärjungaträningsprogrammet har varje omgång varit en del av det första kurstillfället och har sedan fortsatt på distans i nio veckor.

Frälsningsarmén började använda materialet i centralterritoriet i USA. Ledaren för det territoriet skriver i inledningen av det amerikanska programmet:

"Jag har en dröm att varje troende i vår Frälsningsarmégemenskap, skall vara engagerad i en ständigt pågående personlig resa mot helgelse. Vårt arv är helgelse. Vi behöver återerövra det för vår tid.
   Jag vill på det varmaste rekommendera denna lärjungaträningskurs. Jag ber att många människor ska upptäcka glädjen av ett djupare liv genom processen i lärjungaträningen".

Det var ju det Jesus bad oss göra: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!"