Bengt Malmgren, psykiater,
Johan Eddebo, docent i religionsfilosofi
Artikelförfattarna är fellows vid Claphaminstitutet
Transsexualismens väg från ett marginellt fenomen till att bli något av ett fundament i norm och värdegrundsbyggande är anmärkningsvärd. Processen har gått oerhört fort och medfört radikala förskjutningar i våra perspektiv på vad en människa är, samt på individens rättigheter och skyldigheter gentemot samhällsgemenskapen.
Upplyftandet av transsexualismen har på många sätt breddat samtalet om vad kön är och hur det kan gestaltas, men har i vissa fall också lett till en paradoxal försnävning av normerna för vad som är manligt och kvinnligt.
Det har skett en stark politisering av den enskilda individens identitetsskapande och självförverkligande, inte minst i fråga om vårdapparatens förhållningssätt till denna sociala rörelse. Könsalternerande behandlingar har inte bara lyfts fram som medicinskt nödvändiga, utan som starkt befriande i ett politiskt progressivt ramverk präglat av ideologisk individualism och moraliskt bejakande av teknologins frälsande krafter.
Från många håll kommer nu indikationer på att detta som kallas ”könskorrigerande vård” i praktiken inte alls haft så goda effekter som förespråkarna gjort gällande.
Läs mer här:
https://claphaminstitutet.se/manniskovarde/konsalternerande-ingrepp-pa-unga-saknar-positiva-effekter/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar