Familjen flyttade till Småland men när Helene var i tonåren skar det sig mellan henne och styvfadern. I stället för att börja använda droger, liksom storasystern, så tog Helene sin tillflykt till pingstkyrkans ungdomsverksamhet. Hon följde med vänner dit, sjöng i kören och som 16-åring blev hon frälst och lät döpa sig.
–Kyrkan blev som en livlina för mig. Där blev jag sedd, fick känna mig betydelsefull och hade alltid någon att prata med, säger Helene.
–Det kändes rätt från första början så när de inbjöd till frälsning under ett tältmöte gick jag fram, fortsätter hon.
På grund av skolios var hennes ena ben kortare än det andra och därför hade hon en extraklack på ena skon. Hon fick förbön för detta vid ett tillfälle men där och då märkte hon inget särskilt. Veckan efter däremot fick hon kommentarer om att hon gick konstigt och när hon gick till sjukgymnasten fick hon benen mätta.
–Då var de lika långa så vi tog bort klacken från skon och sedan dess har jag inte behövt någon sådan. Det var mitt första bevis på Guds existens, säger Helene.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar