Den kristna präglingen nödvändig för Sveriges framväxt

En av de stora förändringarna i senare års samhällsdebatt är det ökade fokuset på religion. En betydande orsak till detta är den muslimska invandringen, men det har även skett ett skifte på ett mer övergripande plan. Efter decennier av falska profetior om religionens marginalisering, bland annat av den framstående sociologen Peter Berger, tycks det i dag vara ordet ”postsekularitet” som ger den bästa beskrivningen av verkligheten. Även Berger övergav sekulariseringshypotesen före sin död 2017. Därmed blir det också svårare att komma undan med attityden att ateism skulle vara neutralt, medan religion skulle vara något suspekt – en anomali på en i övrigt harmonisk samhällskropp.

Detta hindrar dock inte att vissa försöker. Förbundet Humanisterna är till exempel oförtrutna i sin kamp mot religiösa uttryck i det offentliga Sverige. I synnerhet är det kristendomens särställning som ifrågasätts, men man propagerar också för ett ”sekulärt samhälle” – alltså ett samhälle där alla band är klippta mellan det offentliga och det religiösa.

Ytterst handlar dock inte detta om att enbart klippa band – utan om att kapa rötter. Det är nämligen ett obestridligt faktum att Sverige, och den västerländska kulturen i stort, har vuxit fram ur en religiös mylla. Väldigt mycket av det vi i dag kallar för ”svenskt” skulle helt enkelt kunna benämnas även som ”kristet”. Inte i meningen att det kräver en personlig tro för att praktiseras, men i meningen att det inte skulle ha uppstått om det inte vore för den kristna präglingen. Väl belagda exempel på detta är vårt svenska skolväsende, vårt vetenskapliga tänkande, vårt demokratiska statsskick och vår utpräglade individualism.

Läs mer här: https://olofedsinger.se/den-kristna-praglingen-nodvandig-for-sveriges-framvaxt-dagen/