Trots de bästa avsikter för att införa dödshjälp blir det omöjligt att begränsa lagen endast till de mest extrema fallen. Det skriver biskop Anders Arborelius, Benedicta Lindberg och Olof Edsinger i en replik.
Anna Rundcrantz beskriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet 11/11 sina smärtsamma erfarenheter av hur hennes fars liv slutade och kräver utifrån det legaliserad dödshjälp enligt en så kallad ”svensk modell”. Men även om vi alla kan dela den sorg och smärta som Rundcrantz ger uttryck för, måste vi försöka tänka klart om och öppet ta del av den nu växande erfarenheten av betydelsen också av ”begränsade” möjligheter till dödshjälp.
Rundcrantz kravspecifikation på hur en begränsad legalisering skulle kunna se ut är densamma som redan har genomförts på flera håll i världen. Även i Nederländerna, Belgien, Kanada och flera amerikanska delstater, som till exempel i Oregon, skulle ”gruppen patienter som kan komma i fråga tydligt avgränsas till dem som har en obotlig sjukdom, en kort tid kvar att leva, inte lider av depression och patienten ska vara beslutskapabel”. Det gemensamma för alla dessa platser är dock att antalet fall snabbt ökar på ett sätt som skapar konflikter om huruvida kriterierna följs. Även regelverken för dödshjälp tenderar att utvidgas successivt till att gälla allt fler grupper. I till exempel Belgien och Nederländerna ges numera dödshjälp också vid icke-dödliga sjukdomar och psykiatriska tillstånd, till barn och människor i påfrestande livssituationer samt till dem som bara ”känner” att de har levt klart sitt liv.
Läs mer här: https://www.svd.se/dodshjalp-kan-aldrig-hallas-begransad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar