Den långa
väntan skulle alldeles snart vara över. Men den här kvällen var ändå allt som
vanligt, - fast de var ju förstås på resa – och de hade ingenstans att bo. De
båda ungdomarna var centralfigurer i historiens största drama. Där, i stallet
invid den lilla stadens värdshus, skulle de få vara de första att bevittna när
världens Frälsare trädde in i mänsklig gestalt som ett litet hjälplöst
spädbarn. De skulle bära ansvaret för att han fick den omvårdnad han var så
beroende av under den första tiden.
Jag undrar hur
de kände sig. De kan inte ha varit särskilt erfarna. Kanske var de i
tjugoårsåldern. Men bristen på erfarenhet balanserades säkert av ungdomligt
mod. Det här skulle de bara klara av. Och med Guds hjälp gjorde de det. Barnet
föddes i det avskilda. Gästerna på värdshuset visste ingenting. Antagligen
visste inte heller värdshusvärden något.
Men Maria visste. Och Josef visste. Och inom
kort skulle några enkla herdar på ett fält utanför staden få höra änglar
sjunga. Och änglarna skulle säga till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er
om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt
er… han är Messias, Herren.” (Luk 2:10-11),
Och när
herdarna väl hade fått veta det, skulle miljontals andra människor också få
veta det. Och idag kan du och jag också få veta, att en frälsare har fötts åt
oss.
BÖN
Jesus, tack att du
kom! Tack för att du lät dig födas in i denna världen och bli vår frälsare.
Tack för att du är den ende som kan ge världen hopp. Och tack för att det
hoppet lever än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar