Dagens andakt 21 juni

”Kärleken är tålmodig och god… inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst… Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”  (1 Kor 13: 4, 7-8)

Uteliggaren hade just kommit in ifrån kylan på det kristna härbärget. Jag såg vårdaren som tog emot honom och jag såg honom. Hon – en modernt klädd ”normal” yrkesmänniska - en behandlare. Han – luggsliten och illaluktande. Han hade just fått avslag av socialen på sin begäran om ekonomiskt stöd. 

Förmodligen på grund av att han drack. Nu var han som ett förtvivlat barn – ett gammalt, härjat och utslitet barn, som skrek högljutt och förbannade socialen. Jag undrade hur mötet skulle utvecklas. Förundrad såg jag vårdarens förmåga att låta sitt hjärta styra hennes handlande. Hon såg längre än till förbannelserna. Hon såg det förtvivlade barnet, och lyckades med sin medkänsla omfamna mannens uppgivna känslor och trösta det förtvivlade barnet i honom. Gråten stillnade och han kunde lugnad gå till sitt rum.

Man kan träna upp sin sociala förmåga att bemöta andra människor antingen det gäller medelsvensson eller den socialt utstötte, men man kan aldrig utbildas i att ha kärlek. Den måste komma från ett villigt hjärta. Man kan lära sig olika tekniker i mötet med människor, men tekniker kan aldrig trösta ett uppgivet och förtvivlat hjärta. Det kan bara den kärlek som är ”tålmodig och god” (1 Kor 13:4) göra.

BÖN

Jesus, hjälp mig idag att vakta på mitt hjärta så att jag låter kärleken till, och omsorgen om andra ha företräde i allt jag gör.