Tidig söndagsmorgon i Västerås den 21 juni

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Nu var det söndag igen efter en innehållsrik vecka. Förra veckan avslutades med soldatinvigning på Djäkneberget.

Först var det gudstjänst med soldatinvigning. Därefter bjöds alla i parken på tårta. Därefter var det en bibelpromenad i parken medan musikkåren spelade vandringsmusik.

Därefter var det dags för ännu en soldatinvigning. Det var en ung dam från kårens eritreanska grupp. Flera i gruppen blev soldater förra året. Efter soldatinvigningen kallades den eritreanska gruppen fram för att sjunga och det blev både sång, dans och bön. 

På grund av Corona-pandomin blir det begränsat med möjligheter att träffa barn och barnbarn. Speciellt svårt blir det med familjen som bor i Norge. Vi får inte åka till Norge eftersom vi är svenskar och omvärlden litar inte riktigt på vårt sätt att hantera Coronan. Familjen i Norge får visserligen komma och hälsa på oss, men då måste de gå in i en fjorton dagar lång karantän vid hemkonsten. Men vi håller digital kontakt och i veckan fick vi en bild på ett av barnbarnen som också blivit invigd i vecka. Inte till soldat, men väl till scout. Hon har varit ute med scouterna och paddlat kanot, och texten som följde med bilden löd: "Nöjd tjej efter 3 timmars kurs med säkerhet och livräddning till sjöss. Toppade det med att få skarf. Nu en riktig scout!"

På diplomet står det "Speiderbevis". På svenska blir det "Scoutbevis". Vi säger grattis till barnbarnet! 

Dom har en bra scoutverksamhet på kåren i Moss, men så har dom också en svensk ledare (dom har andra ledare också). Men den omnämnda ledaren var tillsammans med den nya scoutens pappa (=vår son) dagbarn hos scoutledarens mamma medan pappan arbetade som slöjdlärare på folkhögskolan (gick det att hänga med på det?).

Under veckan har vi svenskar också firat midsommar (det gör dom i alla fall inte i Norge). Den dagen firade vi tillsammans med goda vänner i Västerås (naturligtvis med social distans enligt kungl. Folkhälsoministeriets anvisningar).

Idag söndag åker vi till Stockholm för att äta lunch med Stockholmsfamiljen = yngste sonen, yngste sonens fru och deras två flickor.

I övrigt fortsätter jag skriva mitt vittnesbörd. I fredags slutade jag med orden 
"Vi var inte frälsningsofficerare på den tiden, utan civilt anställda. Vi bokade ett sammanträde med Frälsningsarméns Chefsekreterare, som var vår närmaste chef. I det sammanträdet talade vi om våra planer på att avsluta vår anställning i Frälsningsarmén.  
     Efter sammanträdet åkte vi hem och vi visste inte vad som skulle hända härnäst. Men det kändes rätt. Vi hade gjort vad vi skulle med FASI och vi kände Herrens sanktion till det steg vi tagit."

På måndag kommer fortsättningen. Jag har inte skrivit den ännu, men jag vet att nu blir det spännande. Jag är inte säker på att jag får berätta det jag kommer att berätta. Men det är väl antagligen preskriberat nu. Om inte, ber jag om förlåtelse i förväg. 

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky