”När jag genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, ger jag alltså inte upp.” (2 Kor 4:1)
Jag hörde i en predikan talas om Itzhak Perlman, den världsberömde israeliske violonisten, som blev gravt handikappad som barn, men som ändå utvecklades till en virtuos på sitt instrument. Vi en konsert i New York hade musiken just startat. Orkestern hade spelat sin introduktion och Perlman lägger fiolen till rätta för att inleda sitt solo. Då brister en sträng. Alla förväntade sig att han skulle avbryta musiken och sätta i en ny sträng innan han fortsatte konserten, men till allas förvåning fortsätter Perlman konserten. Han ger sina åhörare deras livs konsert, en fullödig musikupplevelse, trots att han spelade på en fiol med endast tre strängar. Efter att ha tagit emot de stående ovationerna, som möte honom när konserten var över, säger Perlman: ”Den är min uppgift att spela med det som finns kvar.”
Perlman hade på grund av sitt handikapp, tidigt fått lära sig att ”spela med det som fanns kvar”. Du och jag har kanske förlorat en del i livets stormar. Vi har kanske berövats något av det som var oss kärast i livet. Men precis som Itzhak Perlman, är det vår uppgift att spela med det som finns kvar, och att göra vårt yttersta för att spela väl.
BÖN
Herre tack för allt som finns kvar i mitt liv. Hjälp mig att inte ge upp, utan göra mitt bästa och spela så väl jag kan idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar