”Och Josef… begav sig från Nasaret… till… Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria… som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda…” (Luk 2:4-6)
Den långa väntan skulle alldeles snart vara över. Men den här kvällen var ändå allt som vanligt, - fast de var ju förstås på resa – och de hade ingenstans att bo. De båda ungdomarna var centralfigurer i historiens största drama. Där, i stallet invid den lilla stadens värdshus, skulle de få vara de första att bevittna när världens Frälsare trädde in i mänsklig gestalt som ett litet hjälplöst spädbarn. De skulle bära ansvaret för att han fick den omvårdnad han var så beroende av under den första tiden.
Jag undrar hur de kände sig. De kan inte ha varit särskilt erfarna. Kanske var de i tjugoårsåldern. Men bristen på erfarenhet balanserades säkert av ungdomligt mod. Det här skulle de bara klara av. Och med Guds hjälp gjorde de det. Barnet föddes i det avskilda. Gästerna på värdshuset visste ingenting. Antagligen visste inte heller värdshusvärden något.
Men Maria visste. Och Josef visste. Och inom kort skulle några enkla herdar på ett fält utanför staden få höra änglar sjunga. Och änglarna skulle säga till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er… han är Messias, Herren.” (Luk 2:10-11),
Och när herdarna väl hade fått veta det, skulle miljontals andra människor också få veta det. Och idag kan du och jag också få veta, att en frälsare har fötts åt oss.
BÖN
Jesus, tack att du kom! Tack för att du lät dig födas in i denna världen och bli vår frälsare. Tack för att du är den ende som kan ge världen hopp. Och tack för att det hoppet lever än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar