Inför söndagen. Tema: BÖN OCH FASTA

 

FRÅN GAMLA TESTAMENTET

Joel kapitel 2, vers 12-19

Nu, säger Herren,
skall ni vända er till mig
med uppriktigt hjärta,
under fasta, gråt och klagan.
Slit sönder era hjärtan, inte era kläder,
och vänd åter till Herren, er Gud.
Han är nådig och barmhärtig,
sen till vrede och rik på kärlek,
han ångrar det onda han hotat med.

Kanske ändrar han sig
och låter välsignelsen vara kvar,
till matoffer och dryckesoffer
åt Herren, er Gud.
Stöt i horn på Sion!
Påbjud en fasta!
Kungör en högtidssamling!

Kalla på folket,
påbjud en helig sammankomst!
Kalla på de gamla
och samla barnen,
också dem som ännu får bröstet.
Må brudgummen lämna sin kammare
och bruden sitt gemak.

Mellan förhuset och altaret
skall prästerna gråta,
skall Herrens tjänare ropa:
”Herre, skona ditt folk,
lämna inte de dina att skymfas
så att de blir till en visa bland folken.
Varför skall hedningarna få säga:
Var är deras Gud?”
Då greps Herren av lidelse för sitt land
och av medömkan med sitt folk.

Och Herren svarade sitt folk:
Jag skall ge er säd och vin och olja,
så mycket ni behöver.
Aldrig mer skall jag tillåta
att ni blir skymfade bland folken.

FRÅN BREVEN

Apostlagärningarna kapitel 13, vers 1-3

I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul.
Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: ”Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.”
Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.

FRÅN EVANGELIERNA

Markusevangeliet kapitel 2, vers 18-20

Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade honom: ”Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?”
Jesus svarade: ”Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta.
Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta.

FRÅN PSALTAREN

Psaltaren psalm 32, vers 1-5

Av David, en dikt.
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna
mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.

(Bibeltexterna är hämtade från Bibel 2000)