Rut och jag upplevde Andens dop ungefär samtidigt. Vi blev fyllda av en omättlig längtan att läsa Bibeln. Vi läste jämt. Vi hade en sådan längtan att höra Gud tala genom sitt ord. Vi läste Bibeln på bussen, i skolan, på toaletten, i badkaret, ja, varje ledig stund.
En kväll i vårt hus var vi många samlade efter ett möte. Ingemar Myrin, som var en ledande person inom väckelsen i kören ”Det nya livet” var med den kvällen. Ingemar, jag och några till gick upp på övervåningen för att be för några personer som var med i samlingen en trappa ned. Medan vi står där i en ring säger Ingemar till mig att sluta be på svenska och släppa fram tungotalet, det bönespråk som den Helige Ande ville ge mig. Det kom några konstiga läten ur min mun och Ingemar bad mig lägga mig på sängen och fortsätta att prisa Herren för mig själv med det nya språket, medan han och de andra som var med att be gick ned till samlingen i vårt vardagsrum. Jag behövde antagligen den "knuffen" över tröskeln för att släppa kontrollen över mitt tal och låta den Helige Ande fylla min mun med nya ord för "vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord..." (Rom 8:26).
Det var verkligen några omtumlande händelser som hände mig under våren 1975 och jag lever fortfarande kvar i effekterna av de händelserna nu nästan 50 år senare.
Rut och jag började vara med i kören "Det nya livet" och fick vara med om många spännande saker. En sommar var vi på en evangelisationskampanj i Varberg. En annan sommar åkte vi runt i evangelisationsbåten "Christa" i Stockholms skärgård.
Här kommer en annan minnesbild jag har av tiden i "Det nya livet". Kören hade ett kvällsmöte på sjunde kåren på Hornsgatan. Mitt i mötet kommer en ung man in i lokalen. Vi fick höra senare att han aldrig gick på kristna möten men han hade hört musiken ute på gatan och ville gå in.
Kören sjöng och något hände troligen i den unge mannen då han såg glädjen och inspirationen då ett femtiotal ungdomar sjunger ut sin glädje i Herren. Jag vet själv hur det kan upplevas då jag hörde kören den första gången på tredje kåren som jag har berättat om tidigare.
Då mötet närmade sig slutet gick frågan ut om någon ville bli frälst. Den unge mannen kom fram och knäböjde vid botbänken. Jag tror vi var ett tiotal av körmedlemmarna som skyndade ner för att be med den unge mannen. Vi var ivriga på den tiden. Efter några minuter reser sig den unge mannen glädjestrålande, omtumlad och nyfrälst. Vi ställer oss i ring omkring honom och sjunger "Happy birthday to you", han hade ju blivit född på nytt. Medan vi sjöng var det någon som frågade honom om han hade blivit döpt med den Helige Ande. Han visste inte vad det var men han svarade "Finns det mer att få vill jag ha det också" och kastade sig på nytt på botbänken. Några av oss bad för honom och det tog inte lång tid innan han reste sig och prisade Gud i tungor.
Denna upplevelse gjorde det klart för mig att nådegåvor får man av bara nåd, inte efter förtjänst. Det finns många som tror att man kan få nådegåvor om man har blivit en riktigt fin kristen. Det fanns säkert många i lokalen som hade varit kristna i många år och kanske aldrig upplevd någon av de andliga nådegåvorna i sitt eget liv, och så kommer den där unge mannen och bara får det. Man skulle kunna tycka att det var orättvist. Ja, nådegåvor är kanske något som är orättvist. Om de skulle fördelas rättvist, efter förtjänst, så vore de ju inte längre NÅDE-gåvor. Jag tror till och med att det kan vara lättare att ta emot från Gud om man inte är så mogen i sig själv utan fullständigt hjälplös och beroende av Gud.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar