Vi brukar varje vecka presentera något vittnesbörd på rupeba. Här kommer nu mitt personliga vittnesbörd. Det blir lite mer än tjugo korta avsnitt och jag räknar med att lägga ut dem måndagar - onsdagar och fredagar de närmaste åtta veckorna. Vittnesbördet har varit publicerat tidigare men återkommer här i reviderad och utökad form.
Avundsjuka är förmodligen den effektivaste evangelisationsmetoden. Paulus har förmodligen rätt då han säger att avund ibland kan vara det enda sättet att nå fram till människor med budskapet (Rom 11:14).
Paulus kanske tänkte så här: ”Då andra människor ser vilket härligt liv jag lever i Kristus, kommer de att bli avundsjuka och vilja få del av samma liv.”
Jag tror att jag är en ganska svårevangeliserad person. Jag har lätt för att trivas med saker sådana de är och känner normalt inte något behov av förändring. Men då jag ser tillbaka på mitt liv så ser det ut som om avundsjuka har varit en drivkraft i mitt andliga liv. Ja, det är inte så att jag är stolt av det, men jag tror dessvärre att det är sant.
Jag var väl åtta-nio år gammal då vi flyttade hem till Sverige efter att ha bott i Frankrike i fem år. Vi bodde då i ett av Frälsningsarméns hus på Lidingö. Min äldre bror Jan var två och ett halvt år äldre än jag och hans högre ålder beviljade honom vissa privilegier. Han fick till exempel åka själv till juniorsoldatmötet på Templet i Stockholm varje måndagskväll. Han fick åka Lidingötåget själv och vara med om en massa spännande saker på juniorerna som jag aldrig fick vara med om. Jag var ju för liten! Jag fick sitta hemma varje måndagskväll tillsammans med mamma, medan den där brodern, fick åka ut i stora världen och ha roligt. Detta var inte så lätt för en ung man att bära och jag var säkert en del avundsjuk på den äldre brodern.
Men en dag gick det för långt. Det finns gränser för vad en ung man kan tåla. En måndagskväll kommer den äldre brodern hem glädjestrålande och berättade att han blivit frälst på juniorsoldatmötet. Tror ni att jag blev glad? Nej det blev jag inte. Orättvisorna här på jorden måste ha gränser. Han där fick åka Lidingötåget och gå på juniorsoldatmöte varje måndag, och nu till råga på allt har han blivit frälst. Och vad har jag blivit: Ingenting!
Ilsket befallde jag min mamma att böja knä tillsammans med mig vid sängkanten, för nu skulle också jag bli frälst. Om han där har blivit frälst, så ska jag minsann bli det också.
Jag minns tydligt den där sängen där vi böjde knä, men jag tror inte att den händelsen satte några djupa spår i min andliga utveckling. De händelser som verkligen förändrade mitt liv kom långt senare i mitt liv. Jag återkommer till det i kommande avsnitt.
Jag tror att jag är en ganska svårevangeliserad person. Jag har lätt för att trivas med saker sådana de är och känner normalt inte något behov av förändring. Men då jag ser tillbaka på mitt liv så ser det ut som om avundsjuka har varit en drivkraft i mitt andliga liv. Ja, det är inte så att jag är stolt av det, men jag tror dessvärre att det är sant.
Jag var väl åtta-nio år gammal då vi flyttade hem till Sverige efter att ha bott i Frankrike i fem år. Vi bodde då i ett av Frälsningsarméns hus på Lidingö. Min äldre bror Jan var två och ett halvt år äldre än jag och hans högre ålder beviljade honom vissa privilegier. Han fick till exempel åka själv till juniorsoldatmötet på Templet i Stockholm varje måndagskväll. Han fick åka Lidingötåget själv och vara med om en massa spännande saker på juniorerna som jag aldrig fick vara med om. Jag var ju för liten! Jag fick sitta hemma varje måndagskväll tillsammans med mamma, medan den där brodern, fick åka ut i stora världen och ha roligt. Detta var inte så lätt för en ung man att bära och jag var säkert en del avundsjuk på den äldre brodern.
Men en dag gick det för långt. Det finns gränser för vad en ung man kan tåla. En måndagskväll kommer den äldre brodern hem glädjestrålande och berättade att han blivit frälst på juniorsoldatmötet. Tror ni att jag blev glad? Nej det blev jag inte. Orättvisorna här på jorden måste ha gränser. Han där fick åka Lidingötåget och gå på juniorsoldatmöte varje måndag, och nu till råga på allt har han blivit frälst. Och vad har jag blivit: Ingenting!
Ilsket befallde jag min mamma att böja knä tillsammans med mig vid sängkanten, för nu skulle också jag bli frälst. Om han där har blivit frälst, så ska jag minsann bli det också.
Jag minns tydligt den där sängen där vi böjde knä, men jag tror inte att den händelsen satte några djupa spår i min andliga utveckling. De händelser som verkligen förändrade mitt liv kom långt senare i mitt liv. Jag återkommer till det i kommande avsnitt.
____________________
Bilden är inte från Templet utan från Stockholms sjätte kår. Bilden prydde framsidan på en av Frälsningsarméns publikationer och texten löd: ”Medan pappa predikar”. Den unga damen som sover i mitt knä är min lillasyster.
Jag blev omsider juniorsoldat på sjätte kåren i Stockholm. En av de andra juniorsoldaterna hette Rut Hanson. Vi blev "stora" soldater samtidigt, ja vi till och med gifte oss samtidigt. Med varandra. Men det är mer än femtio år sedan.
Jag blev omsider juniorsoldat på sjätte kåren i Stockholm. En av de andra juniorsoldaterna hette Rut Hanson. Vi blev "stora" soldater samtidigt, ja vi till och med gifte oss samtidigt. Med varandra. Men det är mer än femtio år sedan.
/Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar