Vår upplevelse av Andens dop förvandlade våra liv och fick många konsekvenser.
En av konsekvenserna var att vi öppnade vårt hem för en öppen bönesamling varje fredagskväll. Vi hade en längtan att dela med oss av det som Herren hade gjort i våra liv och vi såg vilken längtan det fanns hos många att komma in i en mer levande gudsrelation.
Då vi inbjöd till vårt hem sa vi till varandra: ”Tänk om ingen kommer då?”, men så la vi snabbt till ”då har vi en bönekväll med varandra”.
Vi var inte ensamma en fredagskväll på fem år. Ibland kunde vi vara tio. Andra kvällar kunde vi vara över trettio i vårt vardagsrum. Men det var ett behov för många att komma tillsammans och dela Guds ord, be och lovsjunga. Många blev frälsta i vårt hem och ännu många fler blev döpta med den Helige Ande.
Bara ett par episoder från fredagskvällarna i Sollentuna:
En av ungdomarna som brukade komma till oss på fredagskvällarna tog en kväll med sig sin storasyster. Hon hade tidigare varit kristen, men många saker hade hänt i hennes liv och hon räknade sig inte längre som kristen. Hon hade inte haft någon lust att komma, men hennes bror övertalade henne. Då vi satt i lovsång och prisade Gud var det ofta en stark närvaro av den Helige Ande då vi gav oss hän i lovsången. Plötsligt utropade systern med stark röst: ”Sluta, jag förstår inte vad ni håller på med!”
Rut och jag tog med oss systern ner i källarvåningen där vi hade ett gästrum medan de andra fortsatte i lovsång. Vi samtalade en stund och systern ville gärna bli frälst och ta emot Jesus i sitt liv. Undret skedde och efter bara några minuter gick hon upp i bönesamlingen och vittnade om att hon hade blivit frälst. På söndagen efter gick hon till kåren i den stad hon bodde och vittnade om att hon blivit frälst. Idag är systern frälsningsofficer sedan många år.
Herren gjorde verkligen många underliga saker på fredagskvällarna. Det hände ofta att kadetterna på Officersskolan kom ut på bönesamlingarna. Så en fredagskväll åkte de ut som vanligt. En av kadetterna hade inte varit med hemma hos oss och hade ingen lust att följa med den här gången heller. Men efter en stund då de andra kadetterna hade åkt, ångrade han sig och ville verkligen åka hem till oss. Han hade hört så mycket om fredagskvällarna i Sollentuna. Det enda han visste var att vi hette Baronowsky och att man skulle åka pendeltåget mot Märsta för att komma hem till oss. Han åkte till centralstationen och hittade fram till ett pendeltåg mot Märsta. Han hade ingen aning om var han skulle stiga av och Stockholm är ju rätt stort. Efter några minuters resa frågade han den som satt mitt emot. ”Jag ska hem till Baronowskys, vet ni vilken hållplats jag ska stiga av på?” Till hans förvåning visste de svaret och sa att han skulle stiga av i Tureberg. Då han stigit av i Tureberg gick han till en taxibil och sa att han skulle hem till Baronowskys. Några minuter senare kom han inrusande i bönemötet och utbrast förvånat på bred skånska: ”Jag har ingen aning hur jag kom hit. Jag visste ju inte ens var ni bor!”
Det finns många fantastiska minnen att berätta om fredagskvällarna i Sollentuna. Men Gud hade inte tänkt att de skulle hålla på i evighet, även om jag gärna hade fortsatt. Men fredagskvällarna var en förberedelsetid för oss för det som skulle komma.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar