UTMANINGEN 11 maj-Ps 56+57

SAMLA ALLA TÅRARNA I EN SKÅL

Bibelläsning: Psalm 56
"Samla mina tårar i din skål, de står ju i din bok…. På Gud förtröstar jag och fruktar inte. Vad kan människor göra mig?" (Ps 56:9,12 FB)

David ropar ut sin nöd till Gud. Han talar om hur länge han har lidit. Han ber Gud räkna alla dagar då han varit på flykt, att samla alla tårar i en skål.

Mitt i sitt lidande uppmanar han samtidigt sin själ att förtrösta på Herren. Då kan människor inte göra honom illa.

Liknande ord finner vi i Hebreerbrevet:
"Därför kan vi frimodigt säga: "Vad kan en människa göra mig?" (Heb 13:6 FB)

Citatet börjar med ordet ´därför´. Orsaken till att vi frimodigt kan säga att vi inte behöver frukta står i versen innan: "Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig".

Därför att Gud har lovat vara med David kan David säga till sig själv: "På Gud förtröstar jag och fruktar inte".

Därför att Gud lovat vara med dig kan du frimodigt säga: "Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta"

==> Mannakorn att tugga på under dagen: Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta.

HUR MYCKET KOSTAR NÅDEN?

Bibelläsning: Psalm 57
"Ty din nåd räcker upp till himlen..." (Ps 57:11 FB)

Hur långt är det till himlen? Det är oändligt långt. Så är det också med Guds nåd. Den har inga gränser och den tar aldrig slut.

Bibeln säger att vi blir frälsta av bara nåd (Ef 2:8). Men för många människor är det så svårt att ta emot av bara nåd. Det hade varit mycket lättare för dem om de kunde göra något för att förtjäna frälsningen. Om man kunde göra något riktigt svårt för att kvalificera, hade många gärna blivit frälsta -  med en god känsla av att "detta har jag verkligen förtjänat!".

Då vi tar emot en gåva, eller blir bortbjudna, börjar vi genast tänka på vad vi kan ge tillbaka, eller när vi kan bjuda igen. Det vi ger, eller det vi bjuder på, bör helst vara av samma klass, eller lite bättre, än det vi tog emot. Vi vill skapa balans. Vi vill inte stå i skuld. Vi vill inte vara i underläge.

Det är kanske därför det är så svårt för många med Guds nåd. Vi kan inte bjuda igen med något i samma klass. Vi måste ge avkall på vår värdighet. Vi blir blottställda inför Gud. Vi är inte längre likställda - Gud och jag.

Så nåden har kanske trots allt ett pris. Då vi tar emot av bara nåd ger vi avkall på vår stolthet och ställer oss under Gud.

Då har vi äntligen kommit på rätt plats! Då kan vi lyfta blicken, se upp mot himlen och säga: "Vakna upp, min ära, vakna upp psaltare och harpa!  Jag vill väcka morgonrodnaden. Jag vill tacka dig bland folken, Herre, jag vill lovsjunga dig bland folkslagen. Ty din nåd räcker upp till himlen..." (vers 9-11)

==> Mannakorn att tugga på under dagen: Frälst av bara nåd.