”Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten…” (2 Mos 16:29)
Idag är det för de allra flesta människor i vårt land ingen skillnad mellan söndag och vardag. Arbetet hänger på något sätt över oss hela tiden, även om vi på pappret har mer ledighet idag, än vad människor någonsin haft tidigare i historien. De allra flesta vet inte vad helgmålsringningen i kyrkan står för – nämligen, att nu träder sabbaten in och nu börjar helgdagsvilan, veckovilan.
En av mina mostrar hade affär. Hon hade öppet måndag till lördag i stort sett alla dagar under året, och det var ytterst sällan hon stängde sin affär och tog ledigt. Men varje lördag, när hon hade stängt affären runt lunchtid, städade hon sitt hus. Därefter krattade hon den stora grusplanen bakom huset, så att den blev alldeles randig. Det var det sista hon gjorde innan klockan slog sex och helgen bröt in. Sedan vilade hon, och det enda som sedan hände före måndag morgon, var att hon varje söndag troget cyklade till missionshuset och spelade orgel till psalmerna.
Varje gång jag idag hör kyrkklockor som ringer till helgsmål, tänker jag på den krattade gången. Det skulle vara städat både inne och ute, för under helgdagen hade man rätten att vila. Idag vilar min moster lite mer. Hon är 97 år och lever fortfarande ett bra liv. Jag tror att vi nutidsmänniskor skulle må bra av att upprätthålla den regelbundna veckovilan. Vilodagen är inte ett krav som läggs på oss utan en gåva som vi har fått av Herren.
BÖN
Herre hjälp mig att
prioritera rätt så att jag verkligen kan ta emot den fantastiska gåva som du
har gett oss med vilodagen. Tack för din omsorg om mig. Tack att du vill att
jag ska vila en av de sju dagarna som du ger varje vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar