Det var då det...

En tidig söndagsmorgon i Augusti för femton år sedan

En ny söndagsmorgon i Riga. Det märks att vi börjar gå mot slutet på sommaren. Kvällarna blir mörkare och solen ger inte längre samma värme.

Under veckan som gått har vi fortsatt våra samtal med de olika ledarna i Lettland. Vi besökte bland andra kårledarna i Liepa, ett litet samhälle inte så långt ifrån Skangal. Liepa ligger en dryg timmes körning nordost om Riga. Kåren har sina gudstjänster i byns bibliotek. Varje söndag bär man in en lång botbänk (det är många som besöker den varje söndag), talarstol och Frälsningsarméns fana. Kårens sociala program består av soppkök och klädutdelning. Två dagar i veckan serverar kåren cirka 80 portioner. Vi frågade vem som föder människorna de övriga dagarna. Kårledarna såg förvånat på varandra och svarade att det finns ingen annan som föder dem. Den mat de får, får de från Frälsningsarmén, två gånger i veckan.

Ännu närmare Skangal ligger Sarkani. Byn består av tvåvånings hus med lägenheter. Under Sovjettiden var det militärer som bodde där. Nu är husen helt förfallna. De flesta lägenheter har varken vatten, avlopp eller elektricitet. Här hamnar familjer som inte har någon möjlighet att bo någon annanstans. Ingen skulle förmodligen frivilligt flytta hit.

I Sarkani finns ingen affär och ingen mat att köpa. Det enda som finns till försäljning är när en man säljer sprit i en av lägenheterna. Många av föräldrarna är svårt alkoholiserade och barnen lämnas vind för våg. I byn finns 18 barn.

I Sarkani har Frälsningsarmén verksamhet flera dagar i veckan både för barnen och de vuxna. Under sommaren fick barnen från Sarkani komma på barnläger till Skangal. De trodde de hade kommit till himmelriket. En flicka som skulle gå in i duschen, med tvål en ena handen och flytande schampo i den andra, kom ut lika smutsig som hon gick in, fortfarande med schampo i den ena handen och tvål i tvål i den andra. Hon hade ingen aning vad man skulle göra inne i duschen.

I de kommunala skolorna serveras det lunch och ytterligare en måltid om skoldagen är lång. Detta gäller för de barn som har föräldrar som kan betala för skolmaten. De barn som inte har betalat för skolmaten får se på då de andra äter. Dessa barn har förmodligen inte heller fått någon frukost då de gick hemifrån. I Riga kostar skolmaten 1 LAT per dag (ca 15 kronor), på landsbygden förmodligen något billigare. Extramåltiden under långa skoldagar kostar 0,50 LAT. Samtidigt som jag skriver detta inlägg om skolmaten ser jag en rubrik i Dagen: "Skolmat för miljoner slängs". Vi lever i värld fylld av kontraster. Det är bara en dryg timmas flygresa mellan Stockholm och Riga och ändå är levnadsvillkoren så annorlunda för skolbarnen.

I går var vi på vår första lettiska begravning. Det var den nittio-åriga mamman till en av våra medarbetare på Högkvarteret i Riga som hade dött. Begravningen var i en stor luthersk landsortskyrka. Efter begravningsakten körde alla gästerna i sina bilar efter begravningsbilen (en vanlig skåpbil) i kortege till en begravningsplats ute i skogen. Vår ekonom från högkvarteret fick hoppa in och hjälpa till med att bära kistan för en av de utsedda kistbärarna var för berusad för att bära kistan. En ny begravningsgudstjänst startade där. Då den var slut sänktes kistan ned i den öppna graven. Samtidigt som begravningsgästerna sjöng ett antal psalmer började kistbärarna i sina mörka kostymer att fylla igen graven med sand. Efter en lång stund var graven igenfylld och gästerna la ned sina blomsteruppsättningar på graven under avhållandet av diverse tal.

Idag är det söndag (det är det alltid på söndagsmorgnar) och vi ska gå på gudstjänst på vår hemkår Riga 1. Den kommande veckan ska vi till Stockholm för ett antal sammanträden. Efter fem veckor i Riga hade jag trott att jag skulle ha lite hemlängtan att åka tillbaka till Stockholm. Men någon hemlängtan har inte infunnit sig. Vi bor nu i Lettland och Riga är vår hemstad.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky