Ett talesätt som förekommer ofta, inte minst i kyrkliga sammanhang, är påståendet att ”vi duger som vi är”. Det är ju sant när det gäller förmågor, men det är en lögn när det gäller frälsningen.
”Du duger som du är” hävdas ofta och med eftertryck, inte sällan när synder ska försvaras. Det används som en ursäkt för vårt beteende, som en undanflykt för att slippa lyda det vi nog innerst inne vet är rätt. När vi vill fortsätta med våra liv såsom vi själva tycker – då passar det så bra att säga att ”vi duger som vi är”.
Men tänk om det motsatta är sant? Tänk om vi inte duger som vi är?
Är det inte hemskt att säga så? Är det inte en av våra mest ”heliga kor” i svensk kristenhet att alla duger som de är? Det låter så fint, nästan som ett bibelord.
Vi menar nog väl när vi säger så – vi önskar ju att alla ska känna sig välkomna till våra församlingar. Det kan vara av omsorg som vi så energiskt hävdar att alla duger som de är. Men är det riktigt sant att säga så?
Läs mer här: https://www.varldenidag.se/infor-sondag/om-det-vore-sant-att-vi-duger-som-vi-ar-hade-inte-jesus-behovt-lida-do-och-uppsta-for-var-skull/repsfg!ozwapusJwV8UXkVXuhqcMQ/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar