Under veckan blev det en del födelsedagsfirande. En av mellansonens döttrar fyllde sju år (visar upp sin nya klocka på bilden) och yngste sonen själv fyllde fyrtio.
Förra helgen var vi alltså fortfarande i Pennsylvania och besökte mellansonen med familj. På söndagsmorgonen bestämde Rut och jag oss för att åka på förmiddagsgudstjänst till Lancaster några mil från där vi bodde. Vi förväntade oss att träffa bekanta på Frälsningsarmén i Lancaster, men det är en lång historia.
För 10-15 år sedan bodde vi fortfarande i Nacka och arbetade med Frälsningsarméns Sociala Institut (FASI). En söndag gick vi en långpromenad och drömde om vad vi skulle vilja göra den kommande sommaren. Plötsligt fick vi en spännande idé. Varför inte åka till Argentina? Vi hade aldrig varit i Argentina men vi ville inte bara åka som turister utan ville också göra något meningsfullt. Vi kände ledarna för Frälsningsarmén i Argentina, så vi skrev till dem och anmälde oss som frivilligarbetare i något projekt. Våra spanskkunskaper var begränsade och vi tänkte oss att vara med att dela ut mat på något soppkök eller liknande. Resan skulle vi betala själva.
Ganska snart fick vi svar och de bad oss vara talare på en officerssamling i Västra divisionen i Argentina och att Rut skulle vara talare på en kvinnokonferens. Våra värdar, tolkar, ansvariga för våra transporter, var ett officerspar som heter Satterlees. Hon var från Argentina och han var från USA. Vi åkte i en liten minibus tillsammans med familjen Satterlees en äventyrlig tvådagarsresa till de västra regionerna av Argentina. Med i bussen var även deras två små flickor och deras ännu mindre son. Nu visste vi att de var kårledare i Lancaster Citadel och tänkte att vi kanske skulle träffa dem där.
Dessutom hade vi under våra sista fyra år i Norge varit engagerade i undervisningen av Polar-teamet, ett ungdomsteam som FA hade i nordligaste Norge under några år. Vi hade hört att en av deltagarna i polarteamet hade sällskap med en av döttrarna i Satterlee-familjen och kanske kunde vi träffa även honom i Lancaster.
Dessutom hade vi vid två tillfällen varit talare på den Skandinaviska kongressen i Östra USA. De som ansvarade för den skandinaviska verksamheten hette Andersens och var nu pensionärer och bodde i Lancaster. Kanske skulle vi träffa även dem på kåren i Lancaster.
Vi hittade fram till lokalen och tog plats ganska långt bak i lokalen. En dam från raden bakom oss måste ha förstått att vi var besökande på kåren. Hon böjde sig fram och viskade att kårledarna tyvärr var på semester och att deras dotter hade gift sig dagen innan. Vi förstod då att vi inte skulle träffa Satterlees och vi förstod även att bekantskapen mellan en av Satterlees döttrar och vår Polar-teams medlem hade utvecklat sig till att bli ett äktenskap.
Det var fortfarande några minuter kvar till mötet skulle börja, så vi frågade den vänliga damen i bänkraden bakom oss om hon visste om Sid och Betty Andersen var närvarande på mötet. Jo, det visste hon och talade om att de satt i den motsatta änden av lokalen. Då vi vänt oss framåt igen såg jag i ögonvrån hur den vänliga damen tyst och diskret ilade till den motsatta delen av lokalen och viskade något i fru Andersens öra, varefter fru Andersen reste sig och kom till vår del av lokalen för att hälsa på oss. Herr Andersson satt, intet ont anande, vid orgeln och spelade preludiet till gudstjänsten.
Efter gudstjänsten var det en enkel kopp kaffe. Efter det var det, som vanligt, en timmes bibelstudium. Därefter blev vi medbjudna på lunch tillsammans med en grupp av Andersens vänner. Det blev en lång dag i Lancaster tillsammans med gamla och nya vänner där vi delade många minnen från tidigare upplevelser i livet.
Så blev det till och med lite fortbildning i veckans "Söndagsmorgon".
Ha en välsignad vecka
/Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar