”Be också för mig att orden läggs i min mun
och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet, vars
sändebud jag är i min fångenskap. Be att jag förkunnar det så frimodigt som jag
bör.”(Ef 6:19-20)
Jag kan ännu se
henne framför mig, missionären som skulle komma på besök till skolan och
berätta om sitt arbete. Jag hade hört mycket positivt om henne, men när jag
först såg henne gav hon inte intryck av att vara särskilt speciell. Det var en
äldre präktig dam med knut i nacken och hon var klädd i en alldaglig klänning
och ganska grova skor.
Så började hon
tala och jag minns tydligt hur hon började sin berättelse: ”Jag är stolt över
att vara en kristen” sa hon, och hennes utstrålning som underströk orden,
blåste i ett enda nu undan åhörarnas alla förutfattade meningar om henne. Jag
kommer inte ihåg så mycket mer av det hon sa den där kvällen, men hennes
inledningsord hade tänt en längtan hos mig efter att äga samma frimodighet som
hon.
Många kristna
idag ber om ursäkt för att de har tro. Till och med Paulus tycks kämpa med sin
frimodighet, eftersom han ber att efesierna ska hjälpa honom att be för detta.
Men vi får liksom Paulus både be själva, och be andra om stöd i förbön, så att
vi kan förkunna ordet med frimodighet.
BÖN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar