Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet
Så kom också den tredje advent och idag är det "Livets söndag". Du kan läsa en artikel om det på vår sida idag.
I onsdags hade vi den sista samlingen för året för vår hemgrupp. Det var den första terminen för hemgruppen och vi ser fram till att få möta gruppen igen på det nya året.
I torsdags hade jag mentorssamtal och därefter åkte jag in till kåren för att hjälpa till med förberedelserna för den stora julfesten som våra socialarbetare hade arrangerat. På bild 2 kan du se lokalen förberedd minuterna innan familjerna med alla sina barn stormade in i salen. Jag tycker att den liknar Nobelfestens stora middag. Jag tror att det var cirka hundra personer närvarande. Festen innehöll Julevangeliet, julens sånger, dans kring granen, gröt och smörgåsar, kaffe och lussekatter. Sedan kom självaste tomten med sin släde full av julklappar. Där var julklappar för alla barn 0-3 år, julklappar till alla barn mellan 4 och 12 år, julklappar till alla tonåringar samt julklappar till alla mammor och pappor.
Då festen var över var det dags för hornmusikkårens övning inför julmusikgudstjänsten den 18 december. Den kvällen var det min tur att ansvara för andakten på hornmusikmusikövningen. För någon vecka sedan berättade den som hade andakten om ett mirakel som inträffat för många år sedan. Jag fortsatte på samma tema. Det jag berättade om hände för ungefär 45 år sedan, någon gång mellan 1976 och 1978:
"Det var kongress i Stockholm och det var friluftsmöte på "plattan" i Stockholms centrum. Där kom Rut och jag i samspråk med en ung kvinna. Hon hade något allvarligt fel i ryggen och gick med hjälp av kryckor. Hon hade även en stödkorsett för ryggen och hade fått prognosen att i framtiden få sitta i rullstol.
Efter friluftsmötet inbjöd man till möte i nionde kårens lokal på Drottninggatan. Vi gick dit tillsammans med den unga kvinnan och i avslutningen på gudstjänsten gick det ut en inbjudan att komma fram och böja sina knän vid böneplatsen. Vi såg då den unga kvinnan gå fram och mödosamt böja sina knän. Rut och jag tillsamman med någon mer gick fram för att be med henne. Vi la våra händer på hennes rygg och vi kände tydligt i våra händer att det var något som klickade till i hennes rygg. Plötsligt reser sig den unga kvinnan, kastar ifrån sig kryckorna och började dansa en tacksägelsedans inför alla mötesdeltagare".
Då jag var färdig med andakten bad jag och sa Amen. Då såg jag att en av musikanterna var ivrig att få säga något. Han sa: "Jag var med på det mötet på nionde kåren. Jag var ung och nyfrälst och jag kan fortfarande komma i håg kryckorna som låg kvar på "botbänken" då mötet var slut."
Gud var stor förr i tiden, men det bästa är att han är likadan idag.
På fredagen stod Rut och jag vårt pass vid julgrytan. Jag bifogar skylten från julgrytan om någon som läser det här vill stödja det omfattande sociala arbetet på Frälsningsarmén i Västerås (Bild 3).
På lördagen hade musikkåren två pass vid julgrytan. Det gick bra att spela trots att det var annonserat 10 grader kallt. Då vi spelade var det bara 5-6 minusgrader.
Men nu är det söndag och kårens unga vuxna har ansvaret för mötet klockan 14:30 som är vår normala gudstjänsttid i Västerås.
På söndagskvällen kl.18:00 är det ekumeniskt bönemöte för församlingarna i Västerås. Vi har det ekumeniska bönemötet en söndagskväll i månaden. De samlingarna brukar vara välbesökta. Rut och jag har tidigare talat ett antal gånger på de samlingarna och den här söndagen har Rut ansvar för att leda lovsången. Den här gången samlas vi i Ansgarskyrkan (Bild 4).
Med önskan om en välsignad kommande vecka
Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar