”Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst…” (1 Kon 19:11-13)
Vi går ofta långa promenader. Då pratar vi om allt som hänt runt omkring oss. Ibland skrattar vi. Ibland gråter vi och ibland ber vi.
En tidig höstdag hade vi bestämt oss för att gå en ”tyst” promenad. När vi hade gått en stund upptäckte jag att jag hörde en massa saker. Jag hörde saker rent fysiskt. Jag hörde en bäck, som porlade vid sidan av vägen och ljudet från bäcken blandades med en underbar fågelsång. Men jag hörde också en massa saker i mitt inre, och jag kunde lyssna. Jag hörde Gud tala, och jag bara visste att det var han.
BÖN
Herre, förlåt oss att vi ofta är så upptagna med att tala till, och med varandra. Ibland talar jag också till Dig så mycket, att jag inte urskiljer din röst mitt i bruset och kan höra vad du vill säga mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar