8 apr. 2022

Mitt vittnesbörd del 12 - LITE MER FRÅN NACKA



Nu har vi kommit fram ungefär till sekelskiftet mellan 1900-talet och 2000-talet. Rut och jag var ledare för FASI, Frälsningsarméns, Sociala Institut, vi var också ledare för kursgården i Lännersta som förutom kursgård fungerade som pensionat i helger och på sommaren. Dessutom hade vi just varit med om att starta en ny kår: FA Nacka.


Som jag tidigare skrivit hade vi normalt Bibel, Bön och Lovsång på torsdagskvällarna. Och då en av våra kurser för socialarbetare inom FA sammanföll  med en sådan torsdagskväll kunde det vara ganska fullt i lokalen på Lännersta. Vid en sådan kurs minns jag väl ett ungt par från Göteborg. Vi talade ganska mycket med dem under måltiderna och vi förstod att hon hade en stor idol i livet. Det var Carola, ni vet hon som sjunger.

Så kom torsdagskvällen och det skulle naturligtvis bli gudstjänst. Det var ganska många samlade. Gudstjänsten hade hållit på en stund. Jag stod och höll på med min predikan. Plötsligt öppnades dörren och Carola kommer in går genom salen och sätter sig längst bak. Just då förlorade jag min åhörare. Nästan alla. Utom Carola. Hur vet jag det. Jo, hon var verkligen intresserad och följde med. Vid ett eller två tillfällen avbröt Carola mig för att fråga om saker jag talade om. Men de övriga var hopplöst förlorade för min predikan. Jag förstod av vad de senare sa att de bara satt och tänkte "Är detta på riktigt eller drömmer jag?" Församlingens ögon vandrade mellan Carola och den unga socialarbetaren som inte hade talat om annat än Carola under kursdagarna.

Alla var förvånade, utom möjligtvis Rut och jag. Vi visste nämligen att Carolas man Runars mamma jobbade på en av Frälsningsarméns institutioner och vid ett flertal tillfällen varit på kurs hos oss. Runars mamma hade berättat för oss att hon hade sagt till Carola flera gånger att hon måste åka på gudstjänst till Lännersta någon torsdag för där var det verkligen bra. Sedan hade Carola ringt till oss ett par gånger för att fråga hur man tog sig till Lännersta.

Efterhand flyttade vi gudstjänsterna till Boo församlingshem, senare hyrde vi in oss i Pingstkyrkans lokal och sedan lyckades vi hyra ett eget hus mitt i parken i Orminge Centrum. I huset fanns cafeteria, samlingssal och kontor (se bilden). Utefter långsidan fanns också ett upphöjt trädäck som vi använde som estrad vid de årligt återkommande ekumeniska mötena där folket kunde sitta i gräset i parken.

Eftersom vi inte hade några lönekostnader, alla gjorde sin insats ideellt, hade kåren god ekonomi. Vi betalade, enligt FA-modell, 10% av alla inkomster till divisionshögkvarteret. Dessutom gav vi ytterligare 10% till missionsprojekt.

Ganska snart efter kårens officiella start hade Rut och jag fått en inbjudan till Rostov i södra Ryssland. Tiostegsprogrammet hade just blivit översatt till ryska i Moskva och vi var ombedda att ha en en veckas undervisning för Socialarbetare inom Frälsningsarmén från Ryssland och Ukraina. Frälsningsarmén i Ryssland var en pionjärverksamhet och kåren i Rostov behövde all ekonomisk hjälp de kunde få.

Offerviljan i vår lilla kår var stor och snart hade vi 40.000 kronor till Rostov. Jag kontaktade kårledaren i Rostov för att veta hur vi skulle skicka pengarna och fick svaret.  "Skicka inga pengar, här är det maffian som kontrollerar bankerna." Så då Rut och jag skulle resa till Rostov i våra uniformer hade jag 40.000 kronor växlade till dollar i fickan. Det blev en mer äventyrlig resa än vi planerat, men Gud beskyddade både oss på resan och pengarna som skulle gå till Frälsningsarmén i Rostov.

PB/ 

Inga kommentarer: